Jag är GAMMAL! Jo, det är bara att inse och acceptera! Förstod det för en stund sen då jag kände hur skönt det var att i lugn och ro se en dokumentär i SVT om Sven "Plex" Pettersson. Denne gigant inom TV-sporten!

Man är nog fan gammal när man uppskattar ett program som inte måste ha en punchline varannan sekund ungefär.

Jag gillar "På spåret" och "Postkodmiljonären" också! Klar pensionärsvarning men det är ju bara att erkänna!
Så frågan är... Ska jag nöja mig med det och skaffa tax, filttofflor och en sån där keps som Plex hade? (Gåstavar har jag redan....)

Eller ska jag försöka rycka upp mig och börja se på alla amerikanska sit-coms som retar gallfeber på mig ganska fort eftersom de blir så förutsägbara när man bara lärt känna rollfigurerna. Och börja säga "ja bah..." istället för "..och då sa jag--" och dricka latte istället för svart kaffe?

Nej, jag får nog kapitulera för den begynnande ålderdomen och skriva mail till cheferna på SVT och fråga om inte Hedebyborna eller Markurells i Wadköping snart kommer i repris. Eller underbara "Hammarkullen"!

Fast man kan ju se det som Ulf Lundell gör i den vackra balladen "På senare år"! Den börjar såhär...

"Fyrtio är din ungdoms ålderdom

Femtio är din ålderdoms ungdom

Det här regnet gör mig tung och sorgsen ikväll

Precis som det gjort varenda höst nu

På senare år..."

YES!!! Jag befinner mig alltså i min ålderdoms ungdom! Vete väl fan om det egentligen gör nån skillnad men det LÅTER helt klart bättre!

Godnatt!

Jag har tidigare berört det där med övernaturligheter (Det okända i TV4plus t.ex.) och kommer säkert att göra det fler gånger!

Idag hände nåt egendomligt som nästan kändes övernaturligt!

Jag kollade lite i förmiddags på de senaste bloggarna här och klickade på en som intresserade mig.

MEN... jag råkade klicka fel och hamnade på en sida där en ung tjej i Sthlm-trakten berättade att hon skulle gå på begravning idag och det var då jag läste namnet på den avlidna som jag nästan frös till. Ska inte skriva ut namnet men låt oss säga att det är såpass ovanligt att jag tvivlar på att det finns fler än en som heter så. Vi nöjer oss med att kalla henne A.

Om det nu är samma, vilket jag är nästan säker på, så hade vi en liten söt historia ihop för c:a 40 år sen. Skulle kanske inte kalla det romans men hade vi varit några år äldre så hade det nog varit det.

Vi gick inte i samma skola utan möttes genom nykterhetsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet. På hennes initiativ sågs vi några gånger men var båda ganska blyga för varann, på barns vis, och i minnet ser jag framför mig en ganska tanig liten tjej med den  längsta fläta jag nånsin sett på en flicka.

Vi kom aldrig att betyda nåt särskilt för varann men än idag när jag passerar huset där hon bodde händer det att jag undrar vad det blev av henne.

Och som det verkar så hamnade hon i huvudstaden och nu är hon alltså borta! Och JUST den dagen hon begravs "råkar" jag ramla in på en blogg som nämner hennes ovanliga namn. Märkligt, eller hur?

Vila i frid, A! Jag ska fortsätta minnas vår lilla tafatta "romans" från barndomen varje gång jag passerar det gula huset bredvid motorvägen där du och din pappa bodde!