Igår skrev jag om "Inte Jag". Det föranledde en av mina kära vänner och läsare att kommentera och väcka min inspiration att spinna vidare lite på hennes tråd.

Så idag tänkte jag prata lite om begreppet "snart"!

Finns det nåt mer svävande i vårt språk?

Får ofta det ordet till svar då jag föreslår nåt av mina älskade barn att göra nåt som behövs eller kanske t.o.m är viktigt och nödvändigt men som de inte har så stor lust att göra. I alla fall inte just då!

Snart kan betyda "om 5-10 minuter", imorgon eller om några veckor, månader eller år. Om jag t.ex tycker att en hög med smutstvätt bör flyttas från golvet på övervåningen till tvättstugan och tunnan för smutstvätt får jag nästan alltid "snart" till svar. I det fallet kan det ibland betyda "om ett par dagar" och ibland "gör det själv om du vill ha det gjort i år!"

Ett annat exempel kan vara att jag säger till min yngste att han måste avsluta sina oerhört spännande aktiviteter med min dator. Om jag alls får nåt svar är det oftast "snart" eller "vänta lite" (som betyder exakt samma sak). Sen spelar det ingen som helst roll om jag väntar 5 minuter eller 3 timmar - han har ändå inte hunnit avsluta när jag kommer uppför trappan. Och blir dessutom ganska irriterad när jag påminner om att jag faktiskt HAR sagt till för längesen så han haft gott om tid på sig att göra klart.

Det sitter nån sorts naturlag i vägen för dessa och många andra exempel!

Är det jag själv som lärt dem detta? Jag har försökt rannsaka mig själv ärligt för att se om jag kanske själv använt de där begreppen på samma sätt och därmed "lagt ribban" men kan inte för mitt iv komma ihåg det.

Eller är det kanske en fas i utvecklingen? Ett steg på vägen mot perfekttion! Eller nåt....

Och sen kommer ju nästa steg - och DÄR erkänner jag att jag nog gått före med dåligt exempel.

Jag talar om "Javisst ja! Jävlar, det glömde jag!!!"

Där är jag säkert mycket värre än barnen! Hur ofta får man inte yttra de orden bara för att man låtit hjärnan syssla med trevliga saker som dagdrömmar eller bara ren avkoppling istället för att noga memorera allt det där som alla förväntar sig att man kommer ihåg?

Vilket osökt leder oss in i nästa fas - "Tja, man är ju inte mer än månniska!"

Visst är det härligt att man kan alltid hitta ursäkter för sina fel! Några är ännu duktigare på det än andra men vi gör det alla NÅN gång!

Tack för inspirationen, Hjördis! Du är en klippa!

Nu ska jag sova så jag orkar jobba övertid i portvakten imorgon och på torsdag. Ska lägga mig snart! Sen..... Om jag inte glömmer... Man är ju inte mer än människa! Godnatt kära ordbrukare!