Det lackar mot jul, sägs det.... Vaddå "lackar"? Vem f-n har hittat på DET ordet i DET sammanhanget? Ingen jävel vet vad det betyder eller varifrån det kommer men en herrans massa människor använder det ändå.

Jo, jag förstår att det säkert finns nån förklaring som kommer från den svenska som talades för x antal år sen.

Men det knasiga är att ingen idag känner till eller förstår de där orden. Idag är det Lucia, en jättekul dag tycker många yngre barn i skolor och på dagis. Ångestladdat tycker andra och föräldrar pusslar med sina scheman för att kunna stå där i halvdunklet medan dagisfröknar och lärare gestikulerar för att dirigera det lilla Luciatåget.

För en del barn är det där lussandet rena pinan. Det FINNS barn som inte alls vill spökas ut till Lucior, tomtar eller pepparkaksgubbar i taffligt hemsydda kreationer som välmenande vuxna totat ihop i bästa välmening.

Jag var själv en av de där som alltid var med i Luciatåget. Längst bak, förstås, som den stjärngosse jag alltid var. Jag tyckte om att sjunga som barn (upp till ungefär 10-årsåldern) men minns att jag ogillade att sjunga sånt jag inte förstod. Och det var allt en hel del det, runt Lucia och jul...

Staffan var ju en stalledräng men när vi sjöng att han "vattnade" sina fålar fem (fålar???) så såg jag framför mig hur han kom med en vattenkanna av trädgårdsmodell. Jag grunnade också en hel del över hur det såg ut/lät/doftade när natten gick tunga fjät. Och det runt gård och "stuva" till på köpet...

Men jag har för mig att Irma Nilsson, min utmärkta lågstadielärare lärde oss att stuva i den meningen var ett gammalt ord för stuga. Och om det hade stått stuga istället i texten så hade det skitit sig i nästa rad. För vad skulle skuggorna i så fall ha gjort som rimmade på stuga? Så vi köpte väl förklaringarna och sjöng som små lydiga robotar. Sen, nånstans efter vägen förlorade jag intresset för lussandet och skakade envist på huvudet om jag blev tillfrågad.

En annan företeelse som jag hatade intensivt under hela min barndom (utom kanske möjligen de 3-4 första levnadsåren) var de där förbannade danslekarna på julfesterna. Jag älskade julfesten för man fick nästan alltid en godispåse med sig från nån fiskdamm där det stod nån liten tant bakom ett skynke och klämde fast papperspåsar med 8 sega råttor och en klementin och möjligen en ask tuttifrutti.

Så långt var det ok.

Men... det där satans hoppandet till "Små grodorna", "Vi äro musikanter" m.fl terrorvisor avskydde jag som pesten.

Och.... det var liksom inte riktigt okey bland de vuxna att tycka så. Var man barn så skulle man liksom gilla det där fjanteriet: Punkt slut! Typ: "Dansa nu ungjävel annars får du stryk istället för godis!"

Givetvis sa ingen så till mig och ingen slog för övrigt annars heller men jag skrev det där för att liksom beskriva nivån på förnedring. För det var just förnedrande det kändes, tyckte jag. Till de vuxnas totala oförståelse.

Inte gjorde det saken bättre att en moster till mig var flitigt anlitad av diverse företag och föreningar att leda dessa danslekar på julfester. Och då lät hon mig ibland få följa med... Förmodligen i bästa välmening eftersom alla stora var överygade om att ALLA barn älskade det där.

Men.... SE BARA HUR DET GICK!!! Hur jag blev av det....

Nåväl, jag ska försöka sopa ihop spillrorna efter dessa trauman och knyta ihop säcken för idag. Nu är kontraktet skrivet på lägenheten och jag har bokat in hyrsläpet från jobbet så om en dryg månad bär det iväg. Sen ska jag aldrig mer röra varken snöskyfflar, gräsklippare eller krattor! Sådetså!

Med detta önskar jag mina vördade ordbrukare en angenäm natt och morgondag!

Sov gott och vakna torrt i Hyltebruk, Tobo, Vladivostok, Korpilombolo och Kuala Lumpur!

Where ever you are....