Plus! Fast minus Sverker.... Ja, jag råkade se Umeå-TV;s gamla flaggskepp som återuppstått i ny tappning och regi utan mångårige programledaren Sverker Olofsson. Mannen som fick massor av företagare att darra när han kritiskt granskade allt från blöjor och stekpannor till hemförsäkringar och vattenkokare.

En sak jag undrade över var varför de behållit namnet - det är ju ett helt annat program nu med två avdankade ekonomihjältar från TV3;s "Lyxfällan" och en yngre tjej som hade lite av Sverkers terrierliknande envishet. Ska inte säga att det nya var varken bättre eller sämre, bara konstatera att det var annorlunda.

Ett av inslagen handlade om en lärare från Hägersten som hade skrivardrömmar. Men när hon gick upp på ett förlag som ger ut poesi (som var den skrivform hon ägnade sig åt) fick hon veta att det var en bit kvar till att betraktas som "publicerbart".

Det viktiga i inslaget var att hon hade en dröm och Charlie Söderberg (f.d Lyxfällan) gav sig 17 på att hjälpa henne se att den kunde förverkligas. Det slutade med att hon själv bekostade tryckningen av en liten upplaga som hon sen ska försöka prångla ut till hugade spekulanter. Nu vet inte jag hur stor marknaden för lyrik är, det är liksom inte riktigt min bag, men jag unnar henne att lyckas!

Jag tror att det är bra för varje människa att försöka förverkliga de drömmar man har, oavsett vad det gäller. Att uppnå  ett mål!

I förra veckan förverkligade jag själv också en närapå livslång dröm eller önskan.

Söndagkväll 5/12 satt jag här och bläddrade genom reklambladet från Lidl och såg att de sålde en gitarr för bara 500 kr. Och inte nog med det - på köpet fick man en gitarrkurs på både cd och dvd samt en fotpall (som jag ännu inte riktigt fattat vilken funktion den fyller).

Jag har alltså ända sen barndomen, kanske 8-9-årsåldern eller så, önskat att jag kunde få lära mig spela detta instrument. Och fr.o.m fjärde klass erbjöds på den tiden alla elever plats i den kommunala musikskolan. Idag är detta ett minne blott i de flesta kommuner. Dock tror jag den finns kvar här där jag bor även om jag självkklart inte kandiderar till en plats där.

I alla fall... så blev jag då upplyst av de vuxna i familj och släkt att nåt gitarrplinkande skulle det inte bli tal om. Det var nämligen så att nästan alla i vår släkt som genomlidit barndom före mig hade lärt sig spela piano och ett sådant fanns givetvis också i mitt hem. Jag tror att det tidigare ansågs lite "fint" att spela just piano. Så piano blev det, mot min vilja, i 2 år.

Är det inte ganska fantastiskt att en unge kunde tvinga sig iväg en gång i veckan för att spela ett instrument han inte ville spela? Och dessutom öva nån timme dessemellan!

Och varför var jag så dum att jag inte sa ifrån?

Jo, man sa nämligen till mig att när jag väl lärt mig pianot skulle jag kunna byta till gitarr sen. Och det skulle dessutom bli mycket lättare att lära mig ackorden om jag redan hade fått harmoniläran och det andra, påstod de vuxna i min omgivning.

Men... efter 2 år med en pianolärarinna som jag ogillade instinktivt, vet ej varför, så var jag väl stor nog att göra lite revolt och lite diskret "glömma" att anmäla mig till kursen den höst jag började i sexan.

Det upptäcktes ju förstås efter ett par veckor därhemma men då var jag så smart att jag sa att jag hellre ville lägga tiden på att hinna med läxorna vilket givetvis bara var en undanflykt. Jag hade inte skuggan av en tanke på att lägga mer tid på läxor! Men den accepterades. Kanske hade de kunnat konstatera detsamma som jag när de hörde mig öva - att det var lika bra att jag och pianot inte träffades så ofta.

Men nu, dryga 40 år senare, har jag alltså förverkligat den drömmen. Eller.... än så länge har jag bara förverkligat drömmen att ÄGA den. Spela ska jag börja med efter att jag har flyttat och kommit till ro i mitt nya hem.

Såklart fattar jag att jag inte kan ha några stora förhoppningar om kvaliteten på min nya, alldeles egna gitarr, till detta pris. Men just det tycker jag är bra!

Det KAN ju hända att jag efter en tids plinkande inser att inte heller gitarr är nåt för mig men då behöver jag ju inte gräma ihjäl mig över att ha lagt ut en massa pengar på den. Och om jag istället inser att det här är det roligaste jag gjort kan jag ju alltid byta upp mig senare.

Sen när jag blivit rockstjärna och "breakat worldwide" kan ju ni läsare stoltsera med att "honom har jag känt till länge, låååångt före alla andra"!

Så därför vill jag uppmuntra och uppmana även er, mina kära ordbrukare, att hålla fast vid era drömmar! De kanske inte är så omöjliga att förverkliga som ni kanske tror!
Så sätt igång bara att brodera, att bygga Friggebodar, måla porslin och tavlor eller konstruera en rymdraket eller vad ni nu drömmer om därute i Los, Sösdala, Vancouver, Åmål och Azerbadzjan. Godnatt på er alla!