Dagens rubrik är titel på den underbara film jag såg igår kväll tillsammans med min yngre dotter. Hon hade tjatat länge om att hon ville se den och lite motvilligt sa jag ja igår. Motvillig p.g.a trötthet, inte för att jag inte ville!

Men det var värt besväret. Jag funderade på vägen hem över hur man sätter etikett på den och kom fram att det bästa sättet att beskriva den är; Den VARMASTE film jag sett åtminstone på väldigt länge.

Berättelsen handlar i grunden om tillblivelsen av Glada Hudik-teatern, en teatergrupp för utvecklingsstörda och skådespelarna kommer just från den gruppen. Jag har hört grundaren Pär Andersson (eller var det Johansson?) berätta i flera olika sammanhand om hur det började. Han ifrågasatte varför man hållit på i åratal att försöka lära dem knyta skor när det inte gick och varför man inte istället lät dem göra saker de klarade av och tyckte var roligt.

När filmen äntligen började efter eoner av reklam och trailers på andra filmer hördes fniss och nedsättande kommentarer från några tjejer i (som jag tror) nedre tonåren och det gjorde mig lite illa berörd. Det verkade som om de betraktade filmen som nån sorts freak-show. Men de tystnade ganska fort, förstod att det här handlade om människor med talanger mer än om människor med begränsningar.

Det skrattades en hel del men snyftades också då och då runt om i salongen och när ljuset tändes efteråt var det nog ingen som ångrade att man sett den.

Så om du som läser har en bio i närheten som visar denna film så gå och se den så fort som möjligt. Den värmer ända in i hjärtat och det kan vi behöva i vår allt kallare värld.