Alla inlägg den 27 juli 2011

Av Göran - 27 juli 2011 23:29


Det är sorg idag hemma hos mig. Min fyrbenta sambo (som jag ofta kallat henne här i bloggen) har gått ur tiden, 18 ½ år gammal.

Hon har varit lite hängig ett tag och börjat pinka lite varstans där hon inte gjort det förut. Sista veckorna verkade hon desutom ha lite svårt att gå men det trodde jag berodde på ålder och slitna höftleder.

Så imorse ringde jag veterinären och beställde tid för en undersökning. De frågade när jag kunde komma och jag sa "när som helst den här veckan" eftersom jag är ledig. Jag fick tid på fredag eftermiddag.

Men vid halvtvåtiden ringde de upp och frågade om jag kunde vara där om 20 minuter - de hade fått ett återbud.

Så vi åkte iväg, jag och Daisy, och som vanligt protesterade hon mot det befängda i att åka bil. Något hon aldrig gillat.

Framme hos farbror doktorn fick vi komma in gansla fort och han började med att lyssna på hennes hjärta. Med rynkad panna berättade han nästan genast att hon var i väldigt dåligt skick och övergick till att känna på hennes mage. Då han nådde in mellan bakbenen skrek hon rakt ut så de gav henne bedövning för att kunna undersöka ordentligt. När den verkat kände han efter och sa sen att det fanns fullt med små knölar därinne (troligen c-ordet) och såg sen allvarsamt på mig.

-Det mest humana vore att låta henne somna in genast, sa han sen. Hon är ju redan bedövad. Knölarna i underlivet vet jag förstås inte vad det är men redan hjärtfelet är skäl nog att inte förlänga hennes lidande.

Jag blev nog lite paralyserad först men så frågade jag vad han skulle gjort om det varit hans katt. Han svarade direkt och utan tvekan att han skulle ha avslutat hennes plågor. Så jag kände att det var det enda beslut jag kunde ta.

Vi fick då flytta in i ett annat rum där persiennerna var fördragna och det brann levande ljus. Jag satt där med Daisys högertass i min hand medan jag klappade henne och prtatade lugnande. Och... det kändes faktiskt som om hon var tacksam att jag hjälpte henne bli fri från plågorna.

Ett tack till veterinärkliniken som gjorde dessa sista minuter till något vackert och fint. Givetvis kommer jag att sakna min följeslagare sen så många år men jag vet också att hon inte plågas mer och det känns bra!

Nu försöker jag intala mig själv och mina sörjande barn att hon ändå fick ett väldigt långt och (tror jag) lyckligt liv. Vara glad över att hon funnits istället för att sörja över att hon är borta. Tack, Daisy för de 13 år du gav oss!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards