Helvete så långt det är till Kalmar! För att inte tala om hur långt det var tillbaka hem till Sveriges midja. (Om Sundsvall är Sveriges midja så är väl Kalmar typ knäna eller nåt...)

Självklart är resan tillbaka exakt lika lång som resan ner men normalt sett brukar man uppleva hemresan som kortare än vägen till målet då man åker nånstans där man aldrig varit. Men det gjorde jag alltså inte denna gången.

Antagligen berodde det på att då vi åkte söderut var vi tre i bilen plus sonens katt. Dels hade man då nån att prata med hela tiden och dels var vi två med körkort så jag behövde bara köra själv ungefär halva vägen.

Men på väg hem var det inga "vi" utan bara en ensam gubbe, d.v.s jag, och lika många med körkort.

Och jag kan ju säga att det bästa med resan är att nu är den över och gjord. Vi åkte vid elvatiden i fredags kväll och landade i Kalmar vid nio igår morse. Då hade min omtänksamme son ordnat så jag fick låna en säng i hans kamrats lägenhet och kvarta ett par timmar medan han själv och två kompisar lastade ur den hyrda släpvagnen samt åkte till det lokala IKEA och handlade soffa och lite annat. Lite hade jag förstås sovit i bilen men de timmar jag fick då var guld värda sen under mina 80 mil tillbaka till Medelpad.

Men nu är det, som sagt, gjort och släpet är återbördat till uthyraren. Sovit har jag väl gjort i 5-6 timmar också så man börjar så smått att återvända till de levandes skara.

Och som alltid då jag åker bort så hände nåt sånt där som bara inte får hända...

Med c:a sex mil kvar av resan ner stannade vi i Oskarshamn och tankade och sonens kompis skulle köra sista biten. Då jag betalat bensinen råkade jag stoppa bankkortet i byxfickan tillsammans med mobilen. Sen satte jag mig tillrätta i baksätet och slöt ögonen. Men John Blund tycktes inte ha tid med mig just då så jag halade upp min I-phone för att läsa lite dagstidningar och så på Internet. Vilket gjorde att mitt betalkort låg oskyddat i byxfickan och självklart hade det gått i tre bitar då jag tog upp det nästa gång.

Tror ni att jag hade bankdosan med mig och kunde föra över pengar så sonen kunde ta ut kontanter åt mig? Nej, just det - naturligtvis inte!

Men med hjäp av en god vän och diverse kringelkrokar fick jag låna upp lite pengar som fördes över till grabbens konto och jag fick kontanter nog för att ta mig hem. Dessa är nu återbetalda och ett nytt kort beställt.

Det kontantlösa samhället är alltså inte helt okomplicerat. Utan sitt kort står man sig ganska slätt.

För du kan ju inte heller gå in på ett Swedbankkontor och hämta ut dina surt förvärvade slantar i cash. Nej, de har slutat med kontanthantering!!! Kanske har också de andra bankerna gjort det, jag vet inte, men i min värld är det ganska absurt att en bank inte längre hanterar pengar... Utan bara siffror och nästan fiktiva pengar.

Hur gör äldre människor som inte vill betala med kort? För dem måste det vara ett h-e.

Nåja, det ordnade sig ju och jag kom hem strax efter klockan två inatt och kun de med en lättnadens suck krypa ner mellan svala lakan i den egna sängen och sluta ögonen. Ibland är det där med att få gå och lägga sig bland det bästa som finns. Tänk om man vetat det när man var barn och spjärnade emot sänggåendet med näbbar och klor!

Och jag lär säkert åka fler gånger till Kalmar. Men då ska jag åka UTAN släpkärra efter bilen. Och ordna med övernattning så jag hinner provköra bron över till Öland där jag heller aldrig varit. Det finns faktiskt en hel del att se i Sverige och mitt intryck av Kalmar var mycket positivt. En fin liten stad, verkade det som.

Idylliskt var även Söderköping (också det en helt ny bekantskap) där jag tankade bilen med bensin och mig själv med mack-kaffe på hemvägen. Mycket vacker liten stad!

Men jag väntar nog med att åka igen tills hjärnan har glömt hur helvetes drygt det var denna gången...

Nu tillönskas ordbrukarna en fortsatt skön söndag i Brämhult, Kortedala, Näsåker och Karlholmsbruk. Vi ses när andan faller på!