Min 14-dagars ledighet har nått sitt slut nu. Imorgon bitti är det dags att med ett lyckligt "Äntligen" skutta ur sängen vid halv fem och packa ner matlådor för tolv timmar i fabriken igen. Nu har jag ju inte hållit mig helt och hållet därifrån heller så jag har ingen svår abstinens. Det var ju skyddskommitté i torsdags och i fredags ställde jag upp för min förre chef och jobbade extra. Dessutom var jag inne ett par timmar i lördags för att skriva protokollet från torsdagens möte. De extraslantarna kommer att sitta bra på novemberlönen. Blir det nån mer övertid ska jag lägga det på kompsaldot istället så man har några timmar att dribbla med om behov uppstår.

Det är ju så med oss sexskiftare att vi har inga semesterdagar att ta ut, semestern är liksom inräknad i schemat och fördelad över hela året

Yngre dottern tycks ha hittat en ny pojkvän och tillbringar allt mer tid hos honom. Hon är dessutom det enda av mina fyra barn som finns kvar på nära håll. Sönerna finns numera i Spanien och Kalmar och förra söndagen körde jag äldsta dotterns flyttlass till Täby.

Den dotter som bor hos mig har börjat plugga och får åtminstone studiemedel nu så hon klarar sina egna utgifter. Jag behöver alltså inte längre finansiera cigaretter, mobiltelefon, busskort och annat åt henne. Mat och husrum kan jag bjuda på men det blir skönt att slippa slanta upp för allt det dr andra.

Förhoppningsvis ska det ge mig möjligheten att under kommande friveckor kanske kunna få råd att göra några små resor för att hälsa på de utflugna barnen (som alltså inte är så mycket barn längre). Det har varit tungt med ekonomin länge nu efter att först ha hjälpt sonen i Kalmar med hans räkningar över sommaren och sen betala reparationen av min bil.

Det ljusnar alltså en aning vid horisonten, åtminstone finansiellt.

Nu är det alltså arbete som gäller igen i några dagar. Dagskift måndag och tisdag och sen två nattskift. Fredag morgon går jag av sista natten och är ledig sex dagar igen. Det är intensivt medan man jobbar men nog har man fritid så man klarar sig också. Och jag ska inte klaga - det finns många som inte har ett jobb. Mitt är inte alls glassigt på något sätt men det sätter mat på bordet och kläder på kroppen i alla fall.

Nu ropar kudden förföriskt att den vill ha sällskap så jag ska avrunda med att önska mina kära ordbrukare en underbar natt tillsammans eller var för sig. Välj själva i Tanumshede, Sangis, Öxabäck och Hyltebruk.

Vi ses igen. Förr eller senare.