Visst är det trevligare med beröm än motsatsen? Jag jobbade inatt, sista natten innan friveckan och det mesta som kan gå åt h-e gick också ditåt. En hel massa saker som varken jag eller min kolloega som för dagen var min parhäst kunde rå för eller påverka. Slutresultatet blev att vi hann med ungefär en knapp tredjedel av det normala betinget för tolv timmars nattskift. På sentimmarna innan hemgång satt vi länge och bara väntade på klartecken att börja jobba igen efter det strömavbrott som blev alldeles för långt. Men det klartecknet kom aldrig så till sist gick vi ut i fabriken och gjorde lite förberedande jobb åt skiftlaget som jobbar dagskiftet idag. Inte speciellt mycket och inte speciellt ansträngande men jag vet att de som får skörda frukterna av dessa 45 minuter uppsattar det.

Därefter tog vi på oss frivilligt att ta städansvaret i personalrummet vilket fick ytterligare ungefär en kvart att gå. Då morgonskiftett börjat droppa in, en efter en, kom så plötslgt vår chef in och fram till bordet där vi satt och sa; "Bra jobbat inatt, grabbar!"

Se försvann han igen lika fort som han kom och vi tittade lika förvånat på varann, båda två. Vaddå "bra jobbat"? Vi hade ju mest haft fullt upp med att få tiden att gå! Drev han med oss? Eller har han så lite koll att han inte har en aning om vem som gör det han/hon ska och inte? För han kan väl inte ha tänkt att vi gjorde det bra som inte härsknade till över tingens jävlighet då vi haft så gott uppsåt men lyckats så illa? Eller kan han det...?

Niklas, som jag jobbade ihop med, flinade ironiskt och sa när chefen gått upp i rök; Tja, visst är det trevligt med beröm men... En klapp på axeln är ju ändå bara en halvmeter från en spark i arslet!

Det slog mig då att vi klagar en del på skiftlaget att vi alltför sällan får uppskattning från arbetsgivarens representanter men när vi får det så är vi visst inte nöjda då heller. Beror det på att eftersom vi är så svältfödda på det så har vi svårt att riktigt ta till oss det? Eller är det den där nedärvda ursvenska traditionen att man inte ska förhäva sig? Att inga träd får växa till himlen! Vi förringar ju gärna den egna insatsen också (Nämen, det var väl ingenting! Jag gjorde ju bara mitt jobb!).

Jag vet bara att det kändes konstigt att få beröm då vi själva var lite besvikna över att vi måste lämna jobb till våra kamrater på nästa skiftlag. Att få uppskattning trots att vi själva tyckte att vi nött våra byxarslen alldeles för mycket för att gå hem med riktigt rent samvete.

Nåja, har man inte värre bekymmer än så är det ju inte så värst synd om en. Nu har jag sex dagar på mig att hantera min fritid på ett sätt som gör mig pigg och glad då jag på söndag morgon åter ska upp halv fem för att göra ett nytt försök att förtjäna min arbetsgivares uppskattning och respekt.

Just nu skramlar centrifugen i tvättmaskinen från tidig kritaperiod under mig och jag ska strax gå ner och hänga upp en laddning tvätt på tork. Sen måste jag ta reda på om dottern behagar komma hem till middag och därefter hitta på nåt trevligt att stoppa in i våra ansikten och mätta våra magar med.

Därför ber jag att få tillönska den lilla men naggande goda läsekretsen en fabulös måndag. Må ni få tonvis med beröm som är ärligt menad av chefer, fruar, äkta män, barn, föräldrar eller vem som helst. Och må ni vara mycket mer tacksamma över det än jag var på "gruvan" inatt.

Bra jobbat, kära ordbrukare, att du orkade läsa tramset ända hit! Det var duktigt! Du vinner en fri fotvandring till valfritt mål. Bara att snöra på sigmarschkängorna och traska iväg! Ha det så trevligt i SKattungbyn, Olofström, Visafors och Vikmanshyttan. Eller var ni nu bor...

 

Gubbfan

29 oktober 2013 09:08

Jo, vi är nog dåliga på att ta till oss beröm eller uppskattning.
Häromdagen sprang en stackars hysterisk häst med en sulky upp och ned efter sig in på vårt ställe. Hästkräket hade troligen blivit skrämd av en timmerhög efter vägen och kutat ner i ett dike, kommit upp på vägen igen, men utan tjej som körde.
Hursomhelst hade nog hästen sett min fru på andra sidan åkern och sprungit dit för att få hjälp. Skaklarna på sulkyn stack in mot ben och sida och var nog hemskt skrämmande för honom.
Vi lyckades hålla hästen och lugna ner en sjöblöt stackare tills vi fick tag på ägare, tjejen som kört och en annan person som kunde hjälpa oss att lirka av den där fåniga lilla kärran.
Samma kväll kom killen som ägde hästen hem till oss med en tårta som tack. Skall jag vara ärlig så tyckte jag att det var onödigt. Det var/är en fin häst och självklart gör man allt för den och sina medmänniskor utan att behöva tack. Inte behöver man tack för något så självklart.
Men...
Det är klart om vi inte hade kunnat lugna den så var risken att den hade skadat sig och det i värsta fall hade blivit Gustafskorv stor.
Det är svårt det där med att få tack. Inte förhäva sig!

Det där med fotvandring tar jag till mig.
Sonen som var hemma på helgen utrustade mig med sin gamla stegräknare för att jag skulle röra på mig mer och inte sitta stilla och dö i förtid. Så jag bör nog företa längre fotvandringar än mellan kylskåp, kaffebryggare, kakburkar och köksbord.
Det är ju ett himla/djäkla besvär med folk som dör. I synnerhet gamla pappor som inte har någon ordning på sina papper. Jag antar att ungarna vill att man skall dödsstäda först och det har jag inte gjort än, så det gäller väl att hålla igång gubben i åtminstone tjugofem år till.

http://Gubbfan.bloggplatsen.se

 

Anna Lussmann

12 november 2013 10:24

Tack! Min fotvandrings valfria mål kommer att gå ett varv i skogen med min lilla häst - med förhoppningen att den lilla inte trampar ihjäl alltför många svampar under sin framfart, tänkte i lugn och ro gå och samla ihop dom överlevande - sen. . .
Fint skrivet Göran. Om stort tema. Vi svenskar är som regel ganska jättedåliga på att både ge, och ta emot beröm, tänker jag. Vilket ju är jättesynd eftersom det är gratisenergi. Sedan si så där fem år, tokövar jag på att se den som ger mig beröm rakt i ögonen och säga tack. Och absolut inget mer. Absolut inget "men det var väl så lite" eller "gjorde bara mitt jobb" eller "äsch". Utan verkligen bara tack och punkt. Då, för typ fem år sedan, blev jag uppmärksammad på att jag inte bara förringar mig själv med dessa "tråkkommentarer", utan jag förringar även i allra högsta grad givaren av komplimangen. Tittar jag i golvet med ett "äsch", finns det ingen mottagare till det som snälla komplimanggivaren vill ha sagt. Och det är himla oartigt. Tänker jag.
Göran! Du sätter ihop ord till meningar som blir godis för mina öron! Detta är en komplimang och beröm, hoppas du kan låta det gå rakt in i ditt hjärta - utan "äsch". . :)
Ha de!/Anna

http://virranna.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha! Så var det fredag igen då! Till glädje för alla skolbarn och vuxna med dagtidsjobb. För skiftarbetare och pensionärer spelar ju dagarnas namn inte så stor roll. Numera är det ju inget som hindrar att man åker och storhandlar på en söndag hell...

Mitt lilla barnbarn slutar inte att fascinera mig. Igår var jag hemma hos exet på middag med dotter och mågämnet samt vår yngste son. När vi hade ätit klart satt lille Luis i sin pappas famn mitt emot mig vid bordet. Då plötlsigt fick vi ögonkontak...

Har ni tänkt på att kungen har namnsdag idag igen?  Nej det är varken Carl, Gustaf, Folke eller Hubertus i almanackan. Men det är... DEN SEXTONDE!!! Jodå, jag vet att jag skrivit den förut en gång men eftersom jag kom på det så återanvänder jag d...

  Så har jag då äntligen fått träffa mitt allra första barnbarn. Min vackre dotterson Luis i sin bilbarnstol på golvet i mitt kök. De anlände i eftermiddags, de nyblivna föräldrarna med sitt lilla underverk. Och nu har jag fått hålla honom, snif...

Facebook kan vara roligt ibland och har jag inget bättre för mig kan jag ju alltid fördriva tiden med att spela Quiz Planet, frågesportspelet där man kan spela med sina nätvänner och tävla i kunskap. Eller kanske snarare en blandning av tur och kunsk...