Nästan en månad sen sist. Därför känns det som om jag kanske borde förhindra spekulationer om min eventuella hädanfärd. Den har alltså inte inträffat ännu om nu någon oroade sig över det. Mina mest trogna läsare vet att det blir så emellanåt lika väl som att jag kan kräkas fram tre inlägg samma dag vid gynnsamma förutsättningar.

De som följt denna blogg troget vet dessutom att vi just nu befinner oss i den del av året som jag ogillar och det är ovanligt att skaparlusten är särskilt stor så här års.

Vinter har vi fått även officiellt i form av snö och minusgrader där jag bor. Som vanligt välkomnar jag snön eftersom det blir lite mindre mörkt ute. Det finns ungefär en decimeter nu och det räcker alldeles utmärkt för mig.

Och världen har sorg. Nelson Mandela är borta men hans tankar är spridda till så många att han kommer att leva vidare för alltid genom dem. Hade han varit katolik kan jag tänka mig att han med tiden blivit helgonföklarad.

Han insåg att väpnad kamp inte skulle lösa de problem som Sydafrikas urbefolkning hade utan att de måste lösas fredligt sida vid sida med den vita övermakten med ömsesidig respekt. Han fick Nobels fredspris och jag undrar om någon någonsin förtjänat det mer än han.

Själv får jag mitt sedvanliga nobelpris redan idag. Syster och svåger kommer hit och äter och dricker lite gott idag istället för på tisdag eftersom både jag och syrran jobbar till veckan. Min privata nobelfest blir som alltid småskalig men förhoppningsvis trevlig. Innan dess ska det strykas några dukar och gardiner samt tillverkas en tårta. Det blir samma gamla vanliga som jag nästan alltid gör. Enkel men jättegod. Bred vaniljkräm på tårtbottnarna och strö sen på frysta bär på båda våningarna. (Den måste göras i god tid så bären tinar långsamt och sprider sina safter i bottnarna innan man äter den.) Sen garneras den med spritsad grädde och mer bär eller vad man nu vill han ovanpå.

Istället för ljus i tårtan tänder jag en brasa i öppna spisen för vem vill se 56 ljus i en tårta?

Åren smyger sig på en lika omärkligt och illvilligt som extrakilona. Men å andra sidan är ju ålder bara en siffra, det är ju man själv som bestämmer om man ska låta ålder hindra en från vad man nu vill göra. Och det har inte hänt ännu. Visst har jag sagt då och då att "Nej, det där är jag för gammal för!" men det har varit för att rättfärdiga att jag väljer bort nåt jag ändå inte vill. Men det är förstås bara en tidsfråga innan också jag tvingas konstatera att åren sätter käppar i mina livshjul. 

"Så mycket bättre" är också nästan över för denna gång. Jag har tittat men känslan från tidigare upplagor har inte riktigt infunnit sig. För få artister som var intressanta ur min synvinkel i år. SÅ jag hoppas att de lyckas lite bättre nästa år. För självklart kommer programmet att leva vidare.

Hoppas på någon eller några fler favoritartister nästa höst som Robert Broberg, Dan Hylander, Nisse Hellberg, Per Gessle, Py Bäckman, Marie Fredriksson eller Veronika Maggio för att nämna några. Husguden Lundell skulle aldrig medverka i ett sånt program, det vet jag redan så honom hoppas jag inte ens på. Men kanske går det att få med Lars Winnerbäck...

Inte hade jag nu så mycket att säga. Egentligen ingenting faktiskt men det brukar ju inte hindra mig då jag väl bestämt mig för att skriva. Läsa eller låta bli är ju upp till läsaren så skyll inte på mig om du läst ända hit.

Jag avslutar som sig bör med att önska mina kära ordbrukare en synnerligen angenäm söndag vare sig ni ska ut och gå eller ligga i soffan eller gå i högmässan i Lindesberg, Moheda, Anderslöv eller Vuollerim.