Jo, jag känner mig faktiskt, för ovanlighetens skull, tämligen nöjd med mig själv. Jag är sex dagar in i 14 dagars ledighet (ett klent substitut för riktig semester om ni frågar mig).

Men ändå har jag jobbat både idag och igår. 24 timmar övertid med helgtillägg och extra inställelseersättning eftersom jag jobbat två helgdagar i rad kommer att sitta som en fläskläpp då augustilönen kommer.

Och jag har ändå hela åtta dagar kvar att vila och lata mig. Livet kanske inte är så dumt ändå...

I lokalblaskan Dagbladet stod igår att läsa om stadens f.d fastighetskung, mångmiljonär med ett fastighetsimperium både inom och utom Sveriges gränser som numera är uteliggare och lever av att samla pantflaskor och burkar.

Efter att ha både läst och sett det web-TV-inslag som gjorts om honom känner jag mig lite kluven.

Jag har stött ihop med mannen ifråga några gånger och mötena har varit positiva, jag fick ett gott intryck av honom, så självklart tyckte jag lite synd om honom när jag såg att han numera brukar övernatta på järnvägsstationen eller i nån trappuppgång.

Men... efteråt blev det lite dubbla känslor. När jag läst och lyssnat på hans historia.

Han berättade att då det gick som bäst skrev han över allt han ägde på sin fru och upprättade ett äktenskapsförord. Allt i syfte att undgå så mycket skatt som möjligt. Och nu hade hon alltså begärt skilsmässa och skinnat honom totalt. Inte snällt, eller hur?

Men jag kan liksom inte riktigt komma förbi tanken att det ju faktiskt är hans egen girighet som satt honom i den sits han sitter i. Personligen tycker jag förstås att det är ynkligt att måsta smita från skatt om man äger värden för mångmiljonbelopp, då tycker jag att man har råd att ta sitt ansvar och hjälpa till att sockra den gemensamma kakan. Ge tillbaka lite för det vi fått som skolgång, sjukvård, fri tandvård i barndomen m.m

Jag har jobbat i en skitig fabrik en 18 års ålder och slitit som ett djur rent fysiskt under en stor del av den tiden. Inte f-n har jag nån möjlighet att finta bort skattmasen och gnida åt mig så mycket som en krona mer.

Men de som har pengar och makt kan fixa och trixa nästan hur mycket som helst.

Och jag ger mig f-n på att då de sitter och skryter för varann, de där knösarna, så är inte högst status att tjäna mest utan att betala minst skatt.

Säkert finns det en och annan som flinar skadeglatt åt att åtminstone EN av maktens män kastats ut från toppen och rutschat nedför hela kanan till botten. Men så tänker jag inte alls, jag vill varken honom eller nån annan nåt illa.

Dock tror jag att han och hans gelikar kostar samhället betydligt mer än några stackars flyktingar från krigshärdar runt om i världen. Och det spelar ingen roll hur mycket skatterna sänks för höginkomsttagarna heller, så länge samhället vill ha en enda krona av dem kommer de att göra allt för att slippa betala.

Så ur den synvinkeln får han egentligen bara vad han förtjänar. Men från ett medmänskligt perspektiv är det förstås lika tragiskt som att det kryllar av rumänska tiggare denna sommar. Om alla i alla länder betalade sina skatter och avgifter kanske det inte skulle behöva finnas varken tiggare eller uteliggare.

Så ni ordbrukare som, liksom jag, har arbete, inkomst, tak över huvudet och nån eller några som bryr sig om er - ägna en stund åt att bara vara tacksamma för det. För att ni bor i ett land där det, åtminstone relativt sett, är hyfsat jämställt och där den stora majoriteten faktiskt har det ganska bra.

Mot den bakgrunden tänker jag faktiskt inte ens gnälla över svettdropparna som rullar nedför min rygg just nu, jag kunde ha varit uteliggare och legat och frusit i nån kall cykelbod eller källare utan mat eller pengar. Värmen avhandlade jag ju dessutom i föregående inlägg.

Sköt om er, kära ordbrukare, i Västanfors, Utanede, Oskarshamn och Strömstad. Och nästa gång ni ser den där rumänska tiggaren utanför ICA/COOP/Lidl/Willys m.fl - lägg en tia eller två i hans/hennes McDonaldsmugg. För dig betyder den slanten nästan inget men för tiggaren kanske den betyder massor!