Jag befinner mig i en förändringsprocess. Jag håller på att lära mig att klara mig själv. Eller kanske rättare sagt, lära mig att leva i bara mitt eget sällskap. Med undantag för några månader under hösten 2012 då äldste sonen flyttat till Kalmar och yngre dottern ännu inte flyttat in så har jag inte levt helt ensam sedan 1977.

Men nu är jag alltså, sen en vecka, helt ensamstående igen. Eller enastående, som en del väljer att säga.

Hur gör man? Försöker minnas men det är inte så lätt som det låter.

Inte för att jag är så beroende av att ha folk omkring mig. Tvärtom är jag nog ganska duktig på att vara för mig själv. Men det är liksom ovant att bara behöva bry sig om vad JAG vill äta till middag. Vad JAG har lust att göra.

Som förälder med hemmaboende barn, om än vuxna i prästbetyget, så har man nog en tendens att radera ut sig själv. Man liksom upphör att finnas annat än för deras viljor och behov. Sitt eget liv sätter jag och många med mig liksom på paus medan ens barn bor med en. Så... hur var det nu igen man gjorde?

Jag försöker minnas vad jag gjorde då. Innan. 1977, alltså.

Jag fyllde tjugo år det året, var alltså nitton nästan hela året fram till december. Jobbade på samma ställe och hade ganska mycket fritid även då men vad gjorde jag av den?

Jag vet att många kvällar och helger spenderades åkandes eller körandes bil tillsammans med kompisen Roger. Men bilåkandet runt i stan för att kanske träffa några trevliga damer i passande ålder känns inte lockande. Roger är dessutom inte kvar här på jorden, hans resa tog slut för mer än tio år sen efter en stroke i sömnen. Men jag tvivlar på att vi hade återupptagit det intresset om han levat heller.

Jag läste mycket också. Den tråden skulle jag dock kunna tänka mig att spinna igång igen. Visst har jag väl läst en del i perioder även under de år jag mest ägnat åt barnen men inte på långa vägar som förr.

Eller ska man anmäla sig till någon kvällskurs? Och lära sig knyppla, släktforska eller porslinsmålning. Eller kanske en danskurs och sen följa med f.d arbetskamraten Ove ut och "snurra upp några höns" som han skämtsamt brukar säga om sina dansaftnar.

Nja, det tål att tänkas på ett slag. Och till dess tror jag att jag nöjer mig med att promenera lite i vårsolen längs strandpromenaden här nedanför. Med tiden ska jag skaffa mig en ny och bättre dator så jag kan lägga in lite bilder. Då ska jag fotografera denna vackra promeadväg och visa upp den.

Det är lite synd att arbetet i kombination med mitt singelskap gör att jag inte kan skaffa hund. Det vore ju både ett sällskap och ett motionsredskap. Men ingen hund förtjänar att vara ensam i 13 timmar eller mer när jag är på jobbet. Så det får vänta tills jag endera blir pensionär eller hittar någon jag vill  leva ihop med och som vill leva ihop med mig. Och dessutom vill ha hund. Vilket som nu händer först...

Tilll dess ska jag försöka minnas hur man gjorde för att vara duktig på att leva för sig själv. Eller hitta nya vägar som passar den jag är idag. För jag är ju inte nitton längre!

Men enastående...