Surfade runt lite i min favoritkrönikör Åke Catos tidigare bloggar förut och hittade en om "The Death Clock".

Dödsklockan, alltså, på ren svenska. En amerikansk site där man ska mata in sina födesledata och sitt BMI så räknar den fram ett datum när man, statistiskt sett, ska dö.

I mitt fall blev det den 27 sptember 2027.

Tja..., vad ska man tro? Kanske blir det förr, kanske senare. Men om det stämmer så har jag alltså tolv år kvar.

Om det stämmer så får jag inte uppleva min sjuttioårsdag utan kommer att trilla av pinn några månader innan.

Ska man få totalpanik och börja idiot-träna och bara äta groddar och andra nyttigheter för att skjuta upp det oundvikliga. Det enda vi med säkerhet kan veta. Att en dag ska vi lämna detta livet.

"Vi ska ju alla dö en dag, bara vi får leva och ha hälsan", brukade min kära mormor säga på den tiden det begav sig för henne (januari 1898-september 1972). Och såklart hade hon rätt i det!

Är det nåt man garanterat kan säga om livet så är det ju att förr eller senare så tar det slut. Rätt som det är så är man död när man vaknar på morgonen.

Kanske borde denna vetskap göra en deprimerad eller åtminstone lite nedstämd. Men jag väljer nog att inte bekymra mig så mycket. Tänk bara på alla domedagsprofeter som försökt förutsäga jordens och mänsklighetens undergång men hittills har ju samtliga haft fel...

"Jag går här och trampar så självklart och tryggt. Och kastar mig rakt in i elden. Jag lever, jag lever, det slår mig ibland - jag lever på övertid..."

Så sjöng Py Bäckman i en av mina favoritlåtar från det glada 80-talet och kanske är det så man måste tänka för att inte drabbas av depressioner. Att varje ny dag då man faktiskt får vakna och vara vid liv är en gåva, en ynnest. 

En nåd att stilla bedja om.

Jag tror att jag väljer att tro mer på Py Bäckman än på domedagsprofeterna. Tro och hoppas på att jag, fast jag kanske inte levat mitt liv på det ultimata sättet, ändå får några goda år till. Att jag har nåt att hoppas på! Något att se fram emot! FAST jag inte har ätit så värst mycket kruskakli eller ägnat särskilt mycket tid åt yoga och andra hälsobefrämjande aktiviteter.

Fuck vetenskapen, säger jag!

Fuck statistiken också! Och fuck "The death clock"!

Från och med nu ska jag försöka leva som om varje dag vore den sista. Räkna med döden istället för att frukta den och gå och må dåligt över den. Händer det så händer det!

Ingen kommer undan ändå, är det NÅGOT vi verkligen vet så är det väl det?

Så låt oss alla från och med denna stund ge blankaste f-n i om vi kanske trillar av pinnen redan inatt när vi sover eller lever i 40-50 år till. Vi lever nu. Så ge järnet, mina vänner!

Ge järnet och ge aldrig upp (det hinner vi göra sen) i Klagstorp, Malexander, Övralida och Svarvarböle.

Möjligtvis ses vi igen. När andan faller på...