Kom nyss att tänka på Birger, en arbetskollega från längesedan. Därav rubriken. Birger var värmlänning och trots mer än 30 år i mina trakter behöll han sin dialekt i alla år. Vi hade ett tag ett s.k travbolag i den arbetsgrupp jag jobbade i då. D.v.s vi spelade på hästar tillsammans. Inga större summor, några tior per skalle och vecka vill jag minnas.

Hur som helst brukade vi turas om att plocka ut vinnarkandidaterna i lördagens tävlingar och en gång då travet gick av stapeln i Årjäng hävdade Birger bestämt att han var bäst skickad att tota ihop systemet den veckan eftersom han var född där (Fråga mig inte varför det skulle ge honom större insikter än oss andra eftersom de flesta ekipagen INTE var från Årjäng - varken hästar eller kuskar). Det var egentligen min tur att tippa men storsint som jag är så sa jag självklart att Birger fick göra det när han nu var så självsäker.

Det gick inte så bra för oss den veckan.

Det var till och med så att den rad Birger gjorde var den sämsta vi någonsin lämnade in. Trots att det inte blev några jätteskrällar lyckades han med konststycket att ha noll rätt. Och då vi frågade honom hur han hade tänkt svarade han på sitt barndomslandskaps eget tungomål med ett leende...

"Ja, di däringa hästera, di springer ju sôm di vill, di...."

Och visst är det så. Birger blev nog förlåten ganska snabbt om jag minns rätt. Och hans ord blev ocskå snabbt bevingade och vi var många som både använde och travesterade dem i alla möjliga sammanhang

Men igår... då sprang "di däringa hästera" som JAG ville. Nej, föresten, det var inte riktigt sant - de sprang som Harry Boy ville. För några månader sen beklagade jag mig över att när jag väl hade sån tur att jag vann på alla tre spelen så var det rent löjlig utdelning istället. Strax över 200 kronor för sju rätt på V75, en inprickad vinnare samt vinst på Dagens dubbel.

Plötsligt händer det, har jag hört sägas. Och igår var det "plöstligt" igen. Jag köpte en påse av Harry för strax över 90 kronor och alla tre spelen i den gav utdelning. Och nu fick jag drygt tio gånger mer än sist så jag är riktigt nöjd.

Rik är väl kanske lite överdrivet att kalla mig men lite guldkant får pengarna allt sätta på min vardag, tänker jag. Jag ska åka till "det stora blå" i Birsta norr om stan och inhandla den där svarta rullgardinen till mitt sovrum som jag så länge sagt att jag vill ha. Jag köpte en på Jysk för nån vecka sen men min gissning på fönsterbredd var lite för smal så den lämnade jag tillbaka. Och då jag konsulterade internet visade det sig att de var en hel hundralapp billigare på IKEA.

Så en sådan ska jag köpa, idag eller imorgon. Sen ska jag även, för första gången i mitt liv, kosta på mig ett par riktiga joggingskor med kvalitet. Så man kan komma igång med motionspromenader utan att få ont i ben och fötter som man får när man köper det billigaste man kan hitta.

En klippning blir det också hos min sympatiske frisör samt ett nytt försök att övertyga honom att Barcelona är bättre än Real Madrid. Även om han har höjt priset från 150 till 180 kronor är han fortfarande en av de billigaste och han vet dessutom precis hur jag vill ha det. Fotbollsdiskussionerna medan han befriar mig från vinterpälsen ser jag som en ren bonus.

Blåser småspik gör det idag också så man gruvar sig för att sticka ut näsan genom dörren. Som vindarna har friskat denna vår kan man ju nästan tro att man är tillbaka på Uppsalaslätten där jag tillbringade tre år på 70-talet. För där blåste det för jämnan. Mer eller mindre. Vindstilla tror jag aldrig att jag upplevde på tre år därnere.

Tittar man på termometern så säger den "varmt och skönt" men blåsten gör att man fryser i alla fall om man vågar sig utanför porten.

Så jag hoppas nu att Vår Herre snart stänger av fläkten och låter solen värma oss istället. Så vi på allvar får utropa seger för Gumman Tö över Kung Vinter även detta år.

Ha en härlig torsdag, kära ordbrukare! Med eller utan ärtsoppa och pannkakor i Skillingaryd, Barkarby, Hissmofors och Brattfors! Vi ses igen. Förr eller senare...