Ibland måste det bara få bli lite hockey i den här bloggen, det kan inte hjälpas! Idag är en sån dag. Vi befinner oss ju mitt i brinnande hockey-VM och även om det inte är en lika stor höjdpunkt nu som på 70- eller 80-talen så är det ju fortfarande en fest. NHL och på senare år även ryska KHL har ju i många år dränerat Sverige på våra allra skickligaste så därmed har VM tappat i status. Men just i år tycker jag att tjeckerna som arrangerar härliheten har återskapat lite av den stämning som rådde för 30-40 år sedan. Arenan är ju helt fantastisk och så gott som varje match Sverige har spelat har det varit fullsatt. D.v.s drygt 15 000 människor på läktarna.

Detta i kombination med ganska branta läktare skapar en stämning som gör att det känns som VM-final varenda gång. Och det värmer ett gammalt hockey-hjärta som älskat denna sport sen slutet av sextiotalet. Som gladdes med och även sörjde med sitt älskade Timrå IK i med- och motgång. Som såg fram emot hockey-VM varje vår och att även få se sina idoler från andra klubbar på TV. Som Tord Lundström, "Stisse" Johansson, "Virus" Lindberg och Lars-Göran Nilsson, för att nämna några.

Men VM har amerikaniserats med åren. På den s.k gamla goda tiden fanns inga pom-pom-flickor på läktarna, viftande med dunbollar med påklistrade leenden. Inte heller behövde VM på den tiden några symboler i form av plyschbjörnar, lejon eller som i år kaniner i rött och vitt som dansar och har sig på läktarna.

Dessa behövs inte alls, tar jag mig friheten att tycka! Lika lite som Bingo-Berra och Bingo-Lotta i slutet av "Loket" Olssons karriär som Bingo-Lotto-Guru.

I USA gillar de visst såna där symboler. Men varför i herrans namn måste vi härma dem?

Eller är det bara jag som får små knottror på armarna (som Astrid Lindgren uttryckte det i nån bok) när jag ser sånt där trams?

Jo, jag är både gammal och gammalmodig, jag VET det! Men med ålderns rätt så framhärdar jag i att det (kanske...) inte var bättre förr. Men nog f-n är det sämre nu!

Tänk... på sextiotalet kunde man t.ex gå på posten också när man fick lust. Kommer ni ihåg posten?

Och på sjuttiotalet kom något som hette "Hej Mattematik" för de som var så unga att de gick i skolan då. Moderna påfund, ansåg de som var lite äldre men vi som utsattes för detta experiment var övertygade om att detta var framtiden. Så nu undrar jag bara... När sa vi" Hejdå Mattematik"? Nå´n som vet?

Nåja, en halvdassig dag slutade ju åtminstone i svensk vinst på övertid mot Schweiz (Stavade jag rätt nu? För ett flertal TV-människor uttalar det ju som om det hette Sveitsch...) Och våra Tre Kronor skaffade sig ett lite bättre tabelläge inför de väntande kvartsfinalerna.

Och där kan det ju gå precis hur som helst. Jag är dock glad att mitt kära Timrå är representerat i form av Anton Lander som fostrats i "mitt" lag innan han åkte vidare över Atlanten.

Inte hade jag nu så mycket vettigt att säga denna gång men... En halvtaskig blogg är också en blogg! Och ingen tvingar er ju att läsa. Så skyll dig själv om du varit med ända hit!

De trogna ordbrukarna tillönskas därmed en angenäm natt med eller utan varandra i Hyltebruk, Ammarnäs, Öckerö och Bispgården. Om ni inte passar er så ses vi kanske igen...