Idag lider jag lite grann av... Nej, föresten, lider gör jag inte alls. Men vi kan säga att jag idag upplever en lättare variant av vad finnarna kallar krapula. Vet inte varför jag tycker mer om det ordet än vårt eget för samma sak som är baksmälla eller bakfull.

Och eftersom den är såpass lindrig så lider jag inte. Jag bara betalar priset för gårdagens festande och det var det värt, kan jag säga. Jag åkte båt igår kväll och åt och drack gott i trevliga arbetskamraters sällskap.

I tre och en halv timme skvalpade vi omkring på havet utanför Sundsvall och några tycktes tävla om vem som kunde spola i sig flest pilsner på kortast tid.

Och visst rann det några starköl även genom min strupe medan jag, med växlande framgång, konverserade mina medresenärer. Dock inte fler än att jag aldrig kände mig onykter men då vi åter trampade fosterjorden kände jag ändå att det fick vara nog. För tjugo år sen kanske jag hade hakat på något av alla de nybildade små gäng som just då var bästa polare i världen och fortsatt att läska mig på stadens pubar och krogar

Men man är ju inte tjugofem längre, eller ens fyrtiofem, så det blev att jag steg av bussen några hundra meter hemifrån strax efter klockan tio på kvällen och promenerade i sakta mak hem till lugnet och friden.

Där möttes jag av dotterns katt som tydligt uttryckte att han var glad att se mig. Och jag tänkte att det är inte alla förunnat att få komma hem till nån som är glad att se dem.

Om så bara en lurvig kattoxe. Som föresten egentligen sket i vem som kom genom dörren så länge denne (jag) kunde ta ner påsen med torrfoder och fylla på hans tomma matskål. När det var gjort upphörde hans intresse för mig och han flyttade helt sitt fokus till matskålen.

En ganska stillsam kväll alltså men ändå känns det i kroppen och framför allt i huvudet idag. Det är nog så att tiden är förbi då jag ostraffat kunde festa halva natten och ändå vakna pigg och rask nästa dag.

Men jag mår, som sagt, inte så dåligt att jag ångrar något eller ens sitter och lovar mig själv att "aldrig mer". Tvärtom känner jag, som jag var inne på inledningsvis, att det var det värt!

Och det lär inte upprepas i brådrasket heller. Rent statistiskt så dröjer det mellan tre och fem år till nästa gång så då får man ta denna lindriga form av krapula. 

Krapula är föresten inte det enda ord jag tycker att vi borde låna in från just finska språket. Jag tycker också att deras kraftord "perkele" är väldigt uttrycksfullt. Mycket bättre än våra svenska svordomar som man ofta behöver en hel ramsa av när man slår sig med hammaren på tummen eller så. Men för de ordkarga finländarna räcker det med ett enda ord. Perkele!

Perkele är dessutom ingen riktig svordom, inget djävulsåkallande ord, enligt finnar jag talat med om saken. T.o.m en präst får säga perkele utan att riskera att hamna nån annanstans än i himlen när han dör.

Varför har inte vi nåt sånt ord?

Men det man inte har eller kan köpa kan man ju låna. Så jag fortsätter att låna både krapula och perkele.

Nu ska jag ta reda på om en god och närande frukost på bacon och stekt ägg kan förbättra min fysiska status en aning. Det brukar kunna göra det, har jag för mig.

Så de kära ordbrukarna tillönskas fortsatt trevlig helg i Vittangi, Kårböle, Furusund och Smålands stenar. Njut av våren medan vi har den!