Sista lediga dagen idag. Imorgon bitti är det jobbdag igen. Men å andra sidan... När skiftcykeln slutar på tisdag morgon så är det dags för 14 dagars ny ledighet. Över midsommar till och med!

Vad jag ska göra på midsommar vet jag inte alls ännu men det kommer att lösa sig. Bara jag slipper skutta runt ett lövat kors och leka små grodorna och vi äro musikanter eller liknande. Tänk, jag har alltid hatat de  där danslekarna!

Idag närmar jag mig 60-strecket så numera kan man ju hålla sig undan. Men även i min barndom tyckte jag att det där var en plåga. Jag avskydde det!

Men det fick man ju liksom inte. Man var ju barn. Och barn förutsattes av i och för sig välmenande vuxna att tycka om de där danslekarna på jul och midsommarfester. Jag var väl kanske undantaget som bekräftade regeln.

För mig var den enda anledningen att besöka de där festerna efter jul att man brukade få en godispåse med sig hem efteråt. Allt det där andra kunde jag gott vara utan.

Inte heller är jag särskilt förtjust i allsång, vilket många verkar tro att alla svenskar älskar. Jag tycker mest att det känns pinsamt att kroka arm och gunga i sidled eller att ömsom stå och sitta till August och Lotta.

Nej, man är väl en jävla tråkmåns förstås! En gammal surgubbe som inte gillar de där företeelserna. Jag tänker ibland på hur jag med åren mer och mer liknar min egen farsa. Som jag upplevde som vansinnigt trist under framför allt tonåren. Men ju äldre jag blir destor fler likheter hittar jag mellan honom och mig själv.

Så vad ska man då hitta på för att sätta lite sprutt på surgubben? Tja, häll i honom några skvättar god whisky i trevliga vänners lag så kan han stundtals berätta riktigt roliga historier till exempel. Eller i alla fall såna som folk skrattar åt lite mer än det där pliktskyldiga artighetsskrattet som man brukar ge dem som drar vitsar som man läste i nån tidning innan man ens gått ut mellanstadiet.

Håller jag kanske på att bli korrekt...?

Det var ordet min far troligen hade använt om sig själv. Korrekt och behärskad hade han nog sagt om någon frågat. Och... ja, han jobbade faktiskt som kamrer också i många år. Om något yrke förknippas med tråkighet så är det väl de numera utdöda(?) bokhållarna och kamrererna. Eller finns dessa titlar fortfarande?
Har ni sett nån platsannons där man söker bokhållare eller kamrerer? Nej, det heter nog någontig amerikanskt och fint numera. Lärlingar finns dock ännu men bara på arbetarenivå. Lärlingar på fina kontoret heter "Trainee" eller möjligen praktikant. 

Inte heller har man sammanträden längre. I tidig barndom minns jag att det hände att pappa stack iväg igen när han ätit middag med familjen för han skulle på nåt sammanträde. Men ordet som sådant tror jag är pensionerat nu.

Som så många andra ord.

Det är otroligt egentligen hur mycket språket förändras under en människas liv. Jag kommer ihåg hur jag som liten ibland såg gamla svenska filmer i TV och det hände att jag frågade min mormor om de verkligen pratade sådär förr i tiden. För att inte tala om skriftspråket...

De "voro, gingo och fingo" istället för var, gick och fick men enligt mormor var det mest bara i skrivet språk. Hon hade i alla fall aldrig träffat någon som pratade sådär. Om jag minns rätt. För som sagt så börjar jag ju närma mig min ålders höst. 

Men förhoppningsvis infaller den inte ännu på bra många år. Med lite tur kan jag kanske få uppleva hur andra ord försvinner och nya tillkommer. För det går ju fort det där! Ta bara 90-talsordet "yuppienalle" om mobiltelefoner.

Min syster kallar fortfarande ibland sin mobil för "nallen" men förutom henne var det många år sen jag hörde någon säga det ordet. Det ordet fick en kort livstid, några år bara!

Men det kanske är bra att det förändras. Utveckling och förbättring kräver ju förändring men förändring är inte alltid en garanti för utveckling eller förbättring.

Se där! Jag satte mig här för att jag tillfälligtvis var göra-lös och tror ni inte att jag lyckades snickra ihop ett fullständigt onödigt blogg-inlägg trots att jag inte hade något att skriva om.

Men den som är dum nog att läsa det får ju faktiskt skylla sig själv, det finns ju en slump-knapp. Föresten ännu ett ord som kommit med internetanvändningen. På 60-talet fick man nog leta i åratal om man försökte hitta en slumpknapp eller ett snabel-A, Vet ni föresten vad det sistnämnda heter i Norge? Där säger man inte snabel-A utan Alfakrull! Är inte det ett oerhört mycket mer sympatiskt ord för e-postmärket? Jag tycker att vi adopterar det ordet och börjar säga det istället för tråkiga snabel-A.

Därmed tackar jag för visat intresse och tillönskar ordbrukarna en riktigt fin fortsatt torsdag. Ta det vackert med ärtsoppan och pannkakorna. Själv ska jag inte äta varken eller. Lite grillad kyckling blev det över igår så den får nog bli middag på nåt sätt idag. Vi ses! När andan faller på...