Nu är jag ju inte religiös det allra minsta. Men... om jag vore... Och särskilt om jag tillhörde någon sån där domedagssekt där det är öga för öga och tand för tand som gäller så skulle jag kanske säga att en grupp av jordens människor bannlyst sig själva från att komma genom pärleporten.

Jag talar om reklamfolk. De där människorna som ska få oss att behöva vad vi egentligen inte behöver, få oss att köpa vad vi egentligen inte vill ha. 

Nyss tänkte jag surfa in på en av våra större skvallerblaskor, Aftonbladet, för att kolla om det har hänt nåt nytt. Jamen, vid sidan av sensationsjournalistiken ägnar de sig ju fortfarande ändå åt ett visst mått av nyhetsrapportering. Även om också denna får mer och mer av scoop-jaktens prägel.

Men det var inte det jag skulle skriva om primärt utan en annan sak. Då jag klickar på deras ikon i favoritfältet kommer det ibland upp en reklamsida där jag kan välja att "gå vidare till aftonbladet.se".

Och det var just den reklamsidan som provocerade mig att skriva ner vad jag tänkte.

Denna gång var det en amerikansk hamburgerkedja som börjar på Mac och slutar på Donalds som hade köpt in sig på denna reklamplats. Med en synnerligen lockande bild av en av deras burgare.

Jag tittade på den och tänkte; Varför i h-e ser aldrig verklighetens Big Mac eller Quarter Pounders ut som på bilderna i reklamen. Jag har då aldrig sett annat än en såsig skapelse som dryper av fett men på reklamens bilder syns krispiga salladsblad, fräscha tomater och köttfärsbiffar som säkert kommit direkt från grillen.

Åk och köp en burgare där eller på vilket annat hamburgerhak som helst och jag lovar dig att då du vecklar upp papperet som döljer din mat så liknar innehållet inte ens det bilderna visar.

Men det gäller såklart inte bara hamburgare.

Nån gång i det tidiga 90-talet dök de japanska nudelsopporna upp i våra livsmedelsbutiker och jag lockades av bilden på omslaget till en av dessa. Man såg nudlar och buljong, förstås. Men också rejäla köttbitar och en del fräscha grönsaker. Naturligtvis begrep till och med jag att den där påsen inte innehöll färskt kött men i min dumhet och okunskap trodde jag att det kanske fanns torkade grönsaker och torkat kött som skulle svälla upp bara de kom i kokande vatten. SÅ jag köpte några påsar med Beef flavour, Chicken flavour och Hot flavour.

Och blev varse att de inte innehöll något annat än en bunt nudlar och en foliepåse med kryddor. Lurad? Javisst!

Listan kan göras hur lång som helst. Vem har inte stått vid frysdisken och blivit vrålhungrig när man sett de läckra bilderna på förpackningarna av fryst micro-pizza och annat.

Jamen, fy fan för fryst micropizza! Varför får det säljas överhuvudtaget?

Inte bara mat blir vi lurade på. Om vi bokar en resa via nätet eller för all del på en resebyrå så tror vi ju gärna att ALLA rum ser ut ungefär som rummet på bilden.

Gör de det? I helvete heller - rummet på bilden är det enda rummet på HELA hotellet som renoverats de senaste tre århundradena. Rummet du får liknar en soptipp och har kanske både råttor och löss.

Jag har berättat förut om min arbetskompis L-E som ser konspirationer överallt. Han litar inte på en enda käft och särskilt inte om de har någon sorts makt. Ofta tycker jag att han överdriver men han kanske inte har så fel ändå.

Kanske är det som han tror. Att allting går ut på att lura av fotfolket deras surt förvärvade slantar.

För visst ljuger de!

Både reklammakare, bankdirektörer och försäkringsbolagens försäljare.

Och ljuger man kommer man ju inte till himlen, enligt de som tror på bibeln. Samma bibel som L-E anser är skriven för att hålla fotfolket på plats. Banker och försäkringsbolag är de allra värsta skojarna, enligt honom.

Och f-n vet om han har så fel ändå...

Samme man är pappa till orden; "Det KAN löna sig att råna en bank. Men vad som definitivt lönar sig är att ÄGA en!"

Med tillägget att när man äger en bank kan man råna och pungslå sina kunder varenda dag. Helt lagligt!

Så... det är bara att hoppas att jag har rätt i min tro att varken himmel eller helvete existerar. Annars ser framtiden mörk ut för diverse potentater i reklam, media och försäkringsbranschen.

Dock ska jag ta tillbaka eller åtminstone mildra min kritik av ett annat folkslag, nämligen de som driver bilverkstäder. Klockan halv två idag kom sms;et som berättade att det där gas-spjället som behövdes för att få min gamla SAAB att rulla igen hade kommit.

Och som tur var befann sig min tama husmekaniker i närheten och hade tid att köra mig till stan för att hämta reservdelen och åtminstone ge mig en liten chans att få tillbaka min ögonsten innan helgen. 

Och vid halv fyra ringer så Magnus från verksta´n och säger att bilen är klar.

Dyrt blev det inte heller! Reservdelen köptes för 720 kr inklusive frakten och monteringen gick "bara" på 600.

Så... nu älskar jag min trogne vän SAAB igen. Allt är förlåtet!

Och verkstadsägarnas heder är åtmintone tillfälligtvis återupprättad av Magnus. Jag hade förstått om de ville gå hem och fira midsommar men istället kämpade de "ända in i kaklet" så jag fick bilen åter.

Så nu blir det nog ändå en tur till syrrans stuga imorgon. Nyktert och städat såklart eftersom jag ska köra hem sen på kvällen. Men ändå!

Vill ni ha ett gott råd? Eller... föresten, ni får det vare sig ni vill eller ej - skaffa aldrig bil! Och om ni ändå gör det - skaffa aldrig en gammal, skruttig, rostig rishög som när som helst ger dig obehagliga överraskningar.

Ja, just precis, min gamla blå SAAB, som jag trots allt allra innerst inne älskar djupt, är i onåd igen. Den står just nu på verkstaden och skäms och jag och mitt bankkonto är mäkta irriterade på den.

Natten mellan måndag och tisdag skulle jag sluta halv två på morgonen eftersom jag var kallad på möte kl. 12:30 på dagen. Dotra slutade klockan ett och skulle plocka upp mig på vägen hem.

MEN... Då fick plötsligt SAAB-helvetet för sig att gå i strejk. Varken hot eller böner hjälpte, den var stendöd.

Hos min lokala bilskruvare sa datorn att det är ett gas-spjäll som måste bytas.

Nytillverkat hos märkesfirman kostar detta runt sjutusen kronor så det blev att besöka bildelsbasen på nätet och handla där istället. Frågan är väl om bileländet ens är värt sjutusen i fungerande skick så de summorna lägger jag inte på reservdelar. Sen hoppades jag i det längsta att de skulle leverera snabbt och att det skulle anlända hit igår. Men se det gjorde det ju inte. Så min enda möjlighet att inte vara bil-lös hela helgen är att det sms-plingar till i telefonen ganska snart så jag får försöka hitta ett sätt att snabbt ta mig i till stan och tillbaka. 

Men jag misstänker att med min tur(?) så kommer kanske detta sms i bästa fall på eftermiddagen då Magnus bommat igen sin fordonsklinik och åkt hem för att fira midsommar. 

Så... det lär inte bli nåt av med att åka varken till syrrans stuga eller till ex-svärisarnas för något midsommarfirande. Det lutar åt att helgen får avnjutas från soffhörnet. 

Men nu är det väl egentligen ingen större katastrof, nog överlever jag det också. Matjessill finns och lite färskpotatis kan jag gå och köpa på Tempo här i området. Och om minnet inte lurar mig så ligger det en halvflaska Ålborgs jubileum baktill i kylskåpet nånstans så jag kan skåla in helgen med dotra eller hennes katt utifall avkomman väljer att fira nån annanstans. Sill och snaps därtill alltså!

Dessutom arrangerar den lokala hyresgästföreningen midsommarfest nere på badstranden ett stenkast härifrån om jag skulle drabbas av lust att dansa runt stången. Men den risken är i det närmaste helt obefintlig. Som jag har berättat tidigare är detta inget som lockar mig det minsta. Jag kan för all del gå dit men att skutta omkring och leka danslekar håller jag mig undan ifrån. Med ålderns och överviktens rätt om inte annat.

Har man inte bil får man gå, cykla eller åka kommunalt. Men det där sistnämnda är inte så enkelt som det låter. I lokalpressen har jag sett att många insändarskribenter har skällt på lokaltrafiken här. Att bussen ofta helt sonika inte kommer alls. Att den är sen är visst mer regel än undantag men att den inte kom överhuvudtaget trodde jag var överdrivet. Men idag vet jag bättre!

I förrgår efter mötet på jobbet stegade jag iväg till hållplatsen i god tid innan bussen skulle komma. Och där väntade jag. Och väntade. Och väntade.

28 minuter efter utsatt tid och därmed bara två minuter innan nästa buss enligt tabellen skulle komma har jag plötsligt turen att Magnus (min bildoktor) kommer förbi och får syn på mig, stannar och plockar upp mig.

Likaså igår eftermiddag då jag tänkte åka till Kvissleby för att handla lite på ICA lyste bussen med sin frånvaro.

Efter nästan tjugo minuters väntan gick jag då istället över gatan till hållplatsen åt andra hållet och beslöt åka till stan istället. Eftersom DEN bussen då borde vara på G.

Men då fick jag syn på den buss jag väntat på uppe på f.d E4 och skyndade mig tillbaka till ursprunglig hållplats. 

Jag tänkte för nån sekund att jag skulle gnälla lite surt över förseningen men damen bakom ratten hade ett så vänligt leende att jag lät bli. Jag tänkte att det ju knappast var hennes fel så varför skulle jag spy galla över någon som log så vackert när jag betalade? Ingen hade ju blivit varken hjälpt eller lyckligare av det.

Som tur är har jag ju i alla fall en fungerande cykel igen. Så jag får väl använda den om jag behöver ta mig från A till B eller nån annanstans. Tyvärr kan jag inte lasta så värst mycket på den eftersom pakethållare saknas. Möjligen ligger det en gammal cykelkorg i förrådet som jag kan hänga på den. Och jag har redan lagt in i minnet att inhandla och montera en pakethållare så fort Magnus & c:o har botat SAAB-ens krämpor så man tar sig till Biltema.

Hur glad min egen blir är tveksamt men till er, käraste ordbrukare, önskar jag en sjusärdeles fantastisk midsommar.

Ta det vackert med snapsar och annat så det inte blir för er som för midsommarfirare Lindeman i Hasse Alfredssons tappning. ("Jag törs inte ta av mig hatten för då springer huvudet i bitar!")

Med det sagt önskas härmed trevlig midsommar i Harstena, Öregrund, Lysekil och Junibosand. Som en u-båt dyker jag upp igen. Förr eller senare...