Fjortonde juli. En märkesdag i min levnadshistoria. Idag för 23 år sedan åkte jag, min dåvarande fru och vår då femåriga dotter till Arlanda för att hämta hem hennes lillebror som anlände med flyg från Sydkorea.

Vår lilla familj skulle bli komplett, tänkte vi. Ett barn av varje kön och två föräldrar som längtat minst lika mycket som de som genomlevt en vanlig graviditet.

Adoption är förstås inte riktigt samma sak som att skruva ihop ungen själv och se magen växa under väntetiden. Men skillnaderna är mindre än de flesta tror. Väntande adoptivföräldrar har exakt samma förhoppningar och farhågor som blivande biologiska mammor och pappor.

Idag har vi två av varje sort, jag och deras mamma fast vi inte längre lever med varandra. Vi har två tjejer och två killar. Eller, om man så vill, två ljusa och två lite mörkare. Två biologiska barn och två som vi fått tack vare andra föräldrars storsinthet att släppa ifrån sig sina små underverk till oss.

Och, märkligt nog, ser jag sällan olikheterna hos dem. Mycket oftare ser jag likheterna. För mig har det liksom aldrig varit nå´t konstigt med att två av mina barn är mörkhåriga och har mandelformade ögon medan de två yngre är blonda och blåögda. Likheterna finns ju där också. I deras sätt att vara, i de saker de snappat upp från mig och sin mamma.

Mina två äldsta drabbas allt oftare av den tilltagande främlingsfientligheten och rasismen i vårt land. Stora dottern, som föresten fyller 28 år imorgon, får ibland höra folk förvånat utbrista; "Nämen, vilken bra svenska du pratar!"

Då står hon liksom bara och gapar. För hon ser ju sig själv som svensk, har inga minnen av något annat land.

Därför oroar mig den allt mer tilltagande rasismen. Hur ska det bli för dem om det ökar ännu mer? Har jag gjort dem en otjänst genom att adoptera dem till vårt land? Har jag ställt till så att de får ett helvete på grund av sitt "osvenska" utseende? Jag ville och vill dem ju bara väl!

Samtidigt vill jag slå hål på en myt som, konstigt nog, fortfarande lever. Att adoptivföräldrar gör en social insats genom att ta hit ett barn och ge det en bättre framtid än det kunde ha fått i sitt första land.

Det är inget annat än bullshit! Vi är precis lika egoistiska som biologiska föräldrar. Vi önskar oss ett barn! För vår egen skull. För att föra våra gener vidare eller åtminstone våra efternamn. Jag känner rätt många andra adoptivpappor och mammor och ingen av dem har sagt att de adopterar för att göra en insats.

Och tur är väl det! Barn ska vara efterlängtade och välkomna. De ska aldrig behöva känna att de är ett socialt experiment där mamma och pappa ville göra något gott för ett barn från ett fattigt land. De ska vara välkomna för sin egen skull och inte som några välgörenhetsobjekt.

Idag tror jag knappast att Sydkorea är kvar som "givarland" (Visst är väl det ett vackert ord?). Där finns en kultur som månar väldigt mycket om barnen och landets ekonomi har ju vuxit och stärkts enormt de senaste 20 åren så idag tror jag att de klarar av att ta hand om sina barn själva. De barn som inte kan stanna hos de biologiska föräldrarna får nog nya hem inom landet idag.

Men barn finns det ändå i en massa andra länder. Barn som behöver föräldrar, familjer som kan ge dem värme, kläder, mat, kärlek, trygghet och allt det där andra som varje barn borde ha rätt till. Så jag hoppas verkligen att barnlösa svenska par fortsätter att välja denna väg att bli föräldar. Jag som prövat både den och den traditionella kan ärligt säga att likheterna är många fler än skillnaderna.