Ibland tänker jag att jag nog inte är en "riktig karl". Såna är nämligen inte rädda för något alls, har jag fått lära mig- En riktig karl möter björnen med bara knytnävarna och går segrande ur striden.

Nejdå, jag skojar där. Såklart att ingen med förståndet någorlunda intakt skulle ge sig i strid med en björn utan det där är väl kanske mer en metafor.

Men jag formligen kryllar av olika rädslor på olika sätt. För höjder till exempel. På den tiden jag bodde i villa blev man då och då tvungen att ta bort snön från taket om vintern. Och när det hände var det förstås också massor av snö på marken nedanför så risken att skada sig mer än kanske ett par blåmärken var ju minimal.

Ändå darrade mina ben då jag klättrade upp och även en god stund efter att jag börjar skotta. Men jag vande mig efter ett tag och lärde mig klara av det. Till nästa gång. Då skakade benen lika mycket FAST jag försökte intala mig själv att det ju gått bra förra gången.

Som sjuttonåring åkte jag på skolresa till Paris med ett gäng kamrater som läst franska ihop i två år. Och naturligtvis skulle man ju upp i det där förbannade Eiffeltornet. Det är byggt i stål, ett ganska styvt och stelt material, och därför har man byggt in ett visst svaj för att inga balkar ska knäckas. Och högst däruppe så känns det svajet, kan jag säga.

Just den dagen då vi var där blåste det rejält däruppe och man kände det där svajet väldigt tydligt vilket gjorde mig skräckslagen.

MEN.... jag var kille, sjutton år. Och mina reskamrater var förutom min rumskonpis Tommy, uteslutande tjejer.

På den tiden trodde jag fullt och fast att som kille fick man aldrig visa svaghet. Så gissa om jag genomgick alla helvetes kval den korta stund jag befann mig så högt man fick åka det året (Inte riktigt ända upp, tack och lov).

Efter bästa förmåga försökte jag hålla god min och låtsas som om allt var ok medan mitt inre var i uppror. Jag aktade mig noga för att gå nära räckena utan höll mig så nära mitten jag kunde. Trots att de flesta av tjejkompisarna hänfört ropade att jag måste komma och titta på utsikten.

Under dessa kanske tio minuter innan vi åkte ner igen lovade jag mig själv att aldrig mer i livet åka upp i detta helvetestorn oavsett om jag skulle resa tillbaka till Paris varje vecka under resten av mitt liv.

Då jag äntligen trampade fransk jord igen tackade jag alla de Gudar jag inte heller då trodde på för att de låtit mig överleva detta fruktansvärda trauma.

Att flyga går dock bra, trots höjdskräcken. Att lätta från marken kan jag t.o.m tycka är häftigt då man trycks bakåt mot ryggstödet. Att vara upp på flyghöjd är också helt ok. Men landningen....

Den är det värre med. Särskilt då man sjunkit såpass att man är strax ovan trädtopparna och börjar fundera på vad som eventuellt skulle bli kvar av ens ömkliga lekamen om planet skulle dimpa rakt ner plötsligt.

Och som om inte det vore nog så är jag löjligt rädd för ormar också- Eftersom jag är svampintresserad så händer det då och då att jag får se en huggorm i vår vackra natur. Undantagslöst går jag då en stor omväg för att slippa komma nära den. TROTS att jag vet att fler människor dör varje år av getingstick än av huggormsbett.

Som liten parvel, innan jag ens sett en levande orm, trodde jag att de var flera meter långa. För så hade det sett ut på de bilder av dem som jag stött på. 

Idag kan jag nästan bli lite arg på mig själv för den där ormskräcken. När jag ser en så brukar jag tänka att den är ju så liten så den är säkert ännu räddare för mig. Ändå känner jag varje gång den där panikartade skräcken.

Så... jag är nog inte nån "riktig karl". Måste man vara det?

Halva världens befolkning är ju inte karlar överhuvudtaget, utan tjejer/kvinnor. Och DE överlever ju både höjder, flygning och orm-möten. Så kanske, kanske kan jag klara mig ett tag till...