Lördag kväll i mitten av oktober. Dagen som skulle ägnas åt svampplockningen förslösades i tvättstugan till största delen. Har inte lyckats få tag i storasyster men jag hoppas att det är ok för henne att vi sticker till skogs imorgon istället. När jag var klar med tvätten var klóckan nästan halv tre och det kändes för sent att dra iväg då.

Jag menar... så dags har vi ju inte så många timmar dagsljus kvar att vinka på.

Så det är bara att be vädergudarna om uppehållsväder även imorgon så att vi kan ta chansen att kanske för sista gången innan snö och nattfrost skörda lite av de gudagåvor som i dagligt tal kallas trattkantarell eller rödgul trumpetsvamp.

Ser skillnad på dem gör jag (så länge de inte är tillagade) men smakmässigt är det samma sak för min gom.

Det var andra lediga dagen idag också och det verkar som om det tar längre och längre tid för mig att återhämta mig efter de två nattskiften som ingår i dealen för en skiftarbetare. Jag har gäspat måååånga gånger idag och då och då har jag nickat till också framför skärmen eller TV;n.

Så imorgon kan egentligen bara bli bättre, eller hur?

Oavsett vad jag hittar i skogen eller inte hittar är morgondagens middag planerad och klar. Jag ska laga Boeuf Bourgignon (försök att uttala det korrekt efter tre glas vin!) fast utan Bourgogne-vin- Småsnål som jag är så kommer jag att använda ett av Systemets billigaste viner (Prego Rosso) för om jag skulle stå och hälla två hela flaskor dyr Bourgogne i grytan så skulle förmodligen snålvargen inom mig både yla och gråta på samma gång.

Men det är lugnt, jag har gjort den förut. Även då på ett av de billigaste vinerna och resultatet blev alldeles suveränt

Fransk kalops har jag hört att en del vanvördigt kallar denna gryta från Bourgogne och visst gör man den på högrev och lök innehåller den också men sen är det nog slut på likheterna med det vi kallar kalops här i norden.

Känner att kvällen kräver ett youtube-klipp också och än finns många mästerverk av husguden Ulf Lundell att länka ut. Frågan är väl om inte det här är hans allra bästa (I knivskarp konkurrens med "Isabella!, "Connemara" eller "Hon gör mig galen". 

"Ut ur mörkret" heter den och det passar väl bra såhär års- Vill vi inte alla ut ur mörkret och in i ljuset nu?

"Är inte alla romantiker? Kan en mänska va´nånting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt?"

Vem mer än Lundell kan skriva såna texter?

Därmed tackar jag för idag och önskar mina kära ordbrukare en angenäm natt tillsammans eller var för sig i Robertsfors, Flyinge, Gesunda och Skutskär.

Nä, jag fick det inte i år heller! Nobelpriset i literatur, alltså. Nu var det nån Svetlana som fick det. Så det är väl bara att lyckönska henne och se framåt mot nästa år. Inte fick jag fredspriset heller fast jag aldrig har startat ett enda krig. Däremot har jag avvärjt ett flertal konflikter, både hemma och på jobbet. Sett till att kriget aldrig ens startade, alltså! Men det är väl förstås inget värt i Nobelkommittéens ögon...

MEN... Nu har jag hört sägas att alla till slut får vad de förtjänar. Så det är väl bara att fortsätta att vänta, antar jag...

Och hoppas...

Kvällen har ägnats åt att se på vårt stolta (?) fotbollslandslag som programenligt betvingade Lichtenstein på bortaplan med två mål mot noll. TROTS att Zlatan brände en straff och TROTS att flera klara målchanser sumpades.

Men som jag sagt förut många gånger så är det ju inte det som räknas utan gjorda mål!

Under matchens gång kom jag på mig själv med att flera gånger drömma mig tillbaka till sommaren 1994 och det årets VM i USA där Sverige vann bronsmedaljen.

Och jag har svårt att se att någon mer än just Zlatan ur dagens landslag skulle tagit en plats i VM-laget för 21 år sen.

Jag menar... Isaksson mot Ravelli - Tomas Ravelli vinner lätt. Jocke Björklund/Daniel Andersson mot Granqvist och Antonsson. Samma resultat där - team -94 vinner lätt. Dagens ytterbackar Olsson och Lustig hade fått svårt att flytta på sina kolleger från 1994 liksom mittfältet med Thern, Schwartz, Ingesson och Brolin lätt slår ut Durmas, Källström, Zengin och Albin Ekdahl. Längst fram hade säkert "Ibra" tagit en plats och Dahlin, Henke Larsson och Kenneth Andersson hade kanske fått turas om att komplettera honom i frontlinjen.

Tänk er DET laget plus Zlatan! Hur långt hade DET kunnat räcka, frågar man sig.

Nåja, jag ska inte sitta här och vara missbelåten. Sverige tog de tre poäng man skulle ta så det finns inget att klaga på egentligen. Men det är inte utan att jag undrar så smått vad vi ska i EM att göra med detta lag som är så ihåligt.

Under pausen hann jag se lite av Skavlan som hade Leif GW Persson i gästfåtöljen liksom feministernas feminist Ebba Witt-Brattström. GW var märkbart besvärad då han fick frågan om han var feminist.

Egentligen tycker jag att det är ganska svårt för en man att säga att han är feminist. Jag har aldrig själv utgett mig för att vara det eftersom jag tycker att endast tjejer/kvinnor kan leva upp till detta epitet. Däremot kallar jag mig gärna humanist. D.v.s att jag bryr mig om människor. Människor oavsett om de är män eller kvinnor. Och jag är absolut för jämställdhet mellan könen, vilket jag också har försökt att leva upp till under min jordevandring.

Jag har dragit mitt strå till stacken som man. Jag har gott och väl tagit min del av ansvaret för mina barn och deras hem under uppväxten. Och det har varit självklart för mig. Men för det kallar jag mig inte feminist även om kanske en del feminister skulle säga att jag är det.

Jag ogillar att bli bedömd utifrån könsperspektivet. Vill inte höra att jag är bra för att vara man. Eller att jag har "ställt upp" för kvinnorna omkring mig under mina barns uppväxt. Jag har inte alls "ställt upp"! Bara tagit min del av ansvaret! Och det törs jag säga att jag har gjort med råge!

Jag önskar... Att när mina barn (födda 1987, -92, -93 och 1996) är gamla och grå så pratar man inte längre om jämställdhet mellan könen för då är det en sj'lvklarhet. Jag önskar också att de då säger att "våran pappa tog minst lika mycket ansvar för oss barn som mamma gjorde"!

Gör det mig till feminist? Ja, i så fall så är det väl det jag är då...

Men... Hellre feminist än rasist! Är det nåt jag ALDRIG vill kallas så är det rasist!!!

Det finns det redan för mycket av i vår vackra värld. Jag läste idag om en busschaufför med utländskt utseende i en Sthlms-förort som fick höra en passagerare säga; "Men kör nån gång då för helvete, blatte!"

Chauffören fattade då mikrofonen och sa ungefär...; "Den resenär som tänkte åka till helvetet har klivit på fel buss för den här går till Ekerö Centrum!"

Heder åt den bussföraren! All heder som finns på jorden till honom! Inihelvete bra gjort! Hade jag suttit på den bussen hade jag tagit upp en spontan applåd. Mannen som skrikit steg av vid nästa hållplats så han kanske också fattade att han gått över en gräns!

Dagens stora nyhet måste nog sägas vara Henning Mankells bortgång. På jobbet satt jag och käkade min matlåda med bondomelett (eller korv- och skinklåda) då de sa på radion att han gått bort.

Jag har kanske inte läst alla hans böcker men ganska många ändå och är klar över att Sverige har förlorat ännu en av våra största humanister. Henning var inte bara deckarförfattaren som hittade på kommissarie Kurt Wallander utan lite av en arvtagare till 70-talets radikala författarpar Maj Sjöwall och Pehr Wahlöö (som skapade Martin Beck).

Jag tycker att det är tragiskt att han är borta. Vi behöver fler såna som han i en värld där hatet och rasismen växer sig allt starkare.

Nästa gång jag hade tid att sitta i matsalen på jobbet kungjordes namnen på de tre som får Nobelpriset i medicin. Säkert är också de fantastiska människor på sitt sätt men jag kan inte påstå att jag hört talas om någon av dem.

Men det brukar jag inte ha gjort om någon nobelpristagare annat än undantagsvis.

I 80-talets första år hade jag en arbetskamrat från Västerbottens inland som alltid hade samma kommentar då de olika Nobelprisen offentliggjordes och man sa namn som ingen av oss hade hört förut.

"Jo... ja´förstog e´, dä va hanses/honses tur i år! Ja´ ha´ vänta´på ´ne länge! Nästa år kanske dä bli ja´!"

Lite som Gert Fylkings "Äntligen!" som han alltid ropade i flera år när literaturpristagaren avslöjades.

Nåja, jag behöver ju inte bekymra mig om såna saker. Jag VET ju att jag får nobelpris varje år. Nobelpris i faderskap, broderskap och som barn även i son-skap och barbarn-skap,

Men dit är det ju mer än två månader så vi spar det ett tag. Jag önskar mina kära ordbrukare i norr, söder, öster och väster en fortsatt fin kväll och en underbar natt tillsammans eller var för sig.

"May God ride with you! Ten-four and goodbye!"

(Slutordet är knyckt från nån countryartist men jag har glömt vem)

"Söndag kväll i den stad jag föddes, står i baren med gamla vänner..."

Eldkvarns låt "Fulla för kärlekens skull" inspirerade mig när den nyss spelades i datorhögtalarna ur en av mina listor på Spotify. Men det är ju bara första raden i texten som stämmer in på mig ikväll. Det är söndag kväll och jag befinner mig i den stad där jag föddes en råkall decembermorgon för snart 58 år sen. Men inte står jag i nån bar men varken gamla eller nya vänner och inte tänker jag bli full heller. Varken för kärlekens skull eller nåt annat.

Det skulle se ut det! Läska näbben en kväll när man dels varit uppe sen halv fem och jobbat 12 timmar och dessutom ska göra om samma dumhet imorgon bitti. Nej, det är allt vatten som gäller.

Men låten är bra, tycker jag. Eldkvarn begrep jag mig nog inte riktigt på förrän Plura Jonsson varit med i "Så mycket bättre" och jag fick höra hans låtar tolkas av andra. Just den här kan jag dock inte minnas att någon av dem valde. Lite konstigt, kan jag tycka. Lyssna och döm själva!

"Gubbrock" kallas det här, enligt yngre människor och då måste det ju vara helt i sin ordning att jag tycker om Eldkvarn liksom Springsteen, Lundell, Van Morrison och Dire Straits för att nämna lite mer gubbrock.

Tack för mail, ni som skrivit men svampkursen, i all sin enkelhet, är avslutad nu. Lär er själva, det är mycket roligare.

Har suttit nästan varje dag sensate veckan och kollat nyhetsflödet i lokaltidningen. På nätet kan man ju kommentera det som skrivs men det är ytterst få som skriver några kommentarer. Förutom om artikeln handlar om invandring, tiggare eller integration. Då blir det snabbt 30-40 kommentarer som spyr galla över både EU-migranter och regering och riksdag som släpper in dem. Jag tror nästan att vi behöver en flyktinggala i veckan för att vända den trenden...

För empatin och medmänskligheten FINNS fortfarande. Det är bara det att dess anhängare inte är lika "på" när det gäller att kommentera.

Likadant är det om man slumpas in på SD-anhängares bloggar. Slumpknappen tar mig ofta till en som har hundratals läsare per dag om inte tusentals. Och i kommentatorsrutorna flödar hatet och nedvärderande kommentarer från folk som blir sura när de blir kallade rasister. Varför allt detta hat?

Man skyller försämringar i skola och äldrevård på invandringen men jag påstår väldigt bestämt att det inte finns nåt motsatsförhållande. Däremot tror jag att vi har nått vägs ände när det skattesänkningshysterin.

Det fanns en gång en tid då skattetrycket var mycket högre och visst knorrade även jag en och annan gång att det lönade sig så dåligt att t.ex ställa upp och jobba extra. Och visst kan det kännas trevlig att även den lilla lönehöjningen märks efter skatt.

MEN...

Det där höga skattetrycket gjorde att vi hade råd med sylt till gamlingarnas pannkakor på "hemmet". Att mattanterna i skolorna inte behövde ransonera hur många köttbullar varje barn fick äta. Att vi slapp få hem inbetalningskort för att vi kört bilen över en bro.

Ja, precis som många SVerigedemokrater längtar jag ibland tillbaka till en förlorad värld. Det gamla "Sörgården" som jag växte upp i. Men jag gör det av andra skäl än de.

Men ingen kan varken stoppa eller vända tiden tillbaka. Vi har den värld vi har skapat och den kommer att förändras många gånger om så länge det här klotet lever. (Där syftade jag på planeten vi bor på - inte på mig själv!)

Och såklart vill jag inte ha tillbaka de absurda skattetabeller som på 70-talet tvingade Astrid Lindgren att betala mer än 100 % i skatt. Men jag skulle inte gnälla om Löfvén & c:o sa att vi alla måste bidra för att klara av att ge alla utsatta i vårt samhälle ett värdigt liv och värdiga levnadsvillkor.

För, som Hans Rosling sa i den där danska intervjun jag länkade ut härom veckan, så har vi råd. Vi har råd med allt det där, det handlar bara om ifall vi VILL. Om de som lever i överflöd kan släppa ifrån sig en del av det.

Och då blir det politik av det!

Jag vill! Vad vill du, kära ordbrukare, i Dals Långed, Hisings Backa, Billingsfors och på Ölands södra udde?

Jo, det var jag igen... Mailen fortsätter att komma så visst ska jag fortsätta min folkbildande gärning efter bästa förmåga. I förra inlägget lärde vi oss om sopparna. Använd svampboken så kan du snart ett tiotal åtminstone!

Den kanske största "familjen" i svampskogen är nog skivlingar. De allra flesta svampar är faktiskt skivlingar.

Sen finns det en hel massa undergrupper till denna gigantiska familj. Musslingar, musseroner, slemskivlingar och... (hur många som helst). Den här gången tänkte jag skriva lite om kremlor och riskor som också är skivlingar.

När du plockar en skivling som du tror kan tillhöra kremla/riska-familjen så kan du enkelt göra ett prov för att se var i svampboken du ska leta.

"Kremla/riska-provet" går till så att man börjar med att försöka bryta av foten på svampen. Går den rakt av utan problem är svampen endera kremla eller riska- Sedan bryter man en bit av hatten och om det tränger fram vätska så är det en riska (Man brukar säga att alla riskor "blöder" när hatten bryts).

Om inte så är det en kremla och såvitt jag kan minnas så finns inga dödliga kremlor. Du riskerar alltså på sin höjd lite magsmärtor och illamående om du råkat plocka en som är oätlig.

Bland kremlorna finns många utmärkta matsvampar som t.ex vinkremlan

En utmärkt matsvamp liksom den förvillande lika sillkremlan. Den känns dock igen på sin karaktäristiska doft av just sill...

Sillkremla och vinkremla är väldigt lika i utseende men skiljer sig åt markant då man använder näsan. Båda är dock goda att äta och kan användas till lite av varje. 

Bland riskorna har vi ju redan pratat om pepparriskan men den riska som röner störst aktning bland gourmeterna är nog ändå "Läcker riska" eller Blodriska som den kallas i dagligt tal.

Blodriskan är, i fräscht tillstånd, orangeaktig och ibland med grönaktiga ringar ovanpå hatten. Även skivorna undertill är av samma färg så länge svampen är ung och fräsch. När man bryter den tränger en skarpt orange-röd vätska fram. Därav namnet! Då blodriskan börjar åldras övergår hatthuden till en grönaktig färg vilket också kan hända under tiden som går mellan plockning och rensning. Men blodriskan är det litegrann som när man fiskar harr - den bör tillredas så snart som det bara går efter plockning

Skivlingar förutom kremlor och riskor är inte min starka sida så jag avstår från att försöka lära någon annan det jag inte kan själv.

Vi pratar om en annan familj istället, nämligen tickor.

Jag plockar själv bara en ur den familjen. Fårtickan.

Fårtickor blir ofta väldigt breda över hatten och är vit och slät på hatten som ung men blir mörkare med stigande ålder, Undersidan har rör som sopparna men mycket kortare. Fårtickan är heller intr mjuk på undersidan hatten som de flesta soppar. Den har inte så markerad egen smak och passar därför bäst som utfyllnad tillsammans med smakrikare svampar.

En bra sak med den är att den oftast växer i stora klungor, det går fort att fylla även största korgen om man så vill. Vissa charkfabriker använder den som falsk tryffel i leverpastej så har man rätt kontakter kan det kanske gå att plocka för att sälja den. I stekpannan byter fårtickan färg till en ljusgrön nyans och mörknar sedan en aning.

Jag vet att det finns människor som använder den breda, stora hatten från fårticka till att panera och steka den som en köttbit ungefär. Jag har inte testat så jag vet inte hur gott det kan vara.

Förväxla fårticka KAN man göra men egentligen bara med släktingen brödticka som brukar vara lite mörkare ovanpå hatten. Brödtickan går att äta som väldigt ung men smakar senare lite beskt och räknas därför inte som någon bra matsvamp. Dock utan att vara giftig. Det finns fjällig ticka också men den är mest vacker att titta på.

Man kan också ibland förväxla fårticka med blek taggsvamp på avstånd. Du behöver dock bara plocka upp den och titta på undersidan så ser man genast skillnaden. Fårtickan är nästan slät på undersidan medan blek taggsvamp har små barrliknande taggar som hänger ner.

Blek taggsvamp är en läcker matsvamp - fullt i klass med gula kantareller om ni frågar mig. Dess färg på ovansidan hatten kan variera från vit som fårtickan eller ljusbrun till gul och därför KAN den också förväxlas med kantareller på avstånd men som sagt så ser man lätt på taggarna om det inte är en kantarell. Många gånger har jag hittat stora kolonier av blek taggsvamp som sparkats sönder av människofot. Säkerligen i besvikelse över att det inte var kantareller som de först trodde.

Gör aldrig så, kära ordbrukare! Den svamp du inte ska ta med dig hem ska du låta vara. Det kan komma en annan svampplockare som vill ha dem. Eller djur som äter dem. De blir ju fort förstörda när man skiljer dem från rotsystemet. Ekorrarna tycker t.ex mycket om svamp så om du ser svampar hänga på en trädgren så är det troligast en ekorre som hängt den på tork för att kunna lägga dem i sitt vinterförråd. 

Och om inte annat ska man låta svamparna vara om man inte ska plocka dem för dels har de en funktion att fylla i naturen och dels är de flesta också vackra att se på. Titta bara på denna tjusiga bleka taggsvamp!

Och så förstås... Den så älskade gula kantarellen!

Såklart måste även denna vår allra populärast svamp få vara med på bild i min väldigt anspråkslösa svampkurs som härmed avslutas. Kom ihåg att jag tar inget som helst ansvar för vad ni eventuellt plockar och äter. Texten i dessa tre inlägg är bara tips.

Så köp en bra svampbok och ge er ut nu i skog och mark, kära ordbrukare, men kom ihåg att bara plocka det du är absolut säker på.

Lycka till!   

Tack snälla för glada tillrop på mail. Samt förstås ett par kommentarer. På förekommen anledning ska jag därför försöka författa en del till p.g.a visad uppskattning från ordbrukarna.

Att lära sig känna igen, låt oss säga ett tjugotal svampar, är enklare än de flesta tror. Man kan såklart gå en kurs eller följa med någon som är kunnig ut i skogen. Men om man är noggrann så kan man faktiskt utbilda sig själv också, det har jag gjort. Det du behöver är en bra svampbok med tydliga bilder och noggranna beskrivningar.

Vi kan göra det lite lättare genom att dela in svamparna i några stora familjer först. Sopparna är de där som påminner om en vanlig tvättsvamp på undersidan av hatten. Det är i själva verket små rör som sitter där och ger det utseendet.

Popolärast av dessa är förstås Karl-Johan. Eller finluden stensopp som den också kallas. Nackdelen med den och många andra soppar är att de ofta angrips av insektslarver och blir maskätna. De ser ut såhär... (Tack Google för lån av bild)

"Skogens konung i nätstrumpor", hörde jag en gång någon kalla denna läckra matsvamp. Och förr kallades den ofta ko-sopp eftersom kossor älskar att äta dem. Experterna brukar varna för att förväxla den med gallsopp eller djävulssopp men ingen av dess har det karaktäristiska nätmönstret på foten.

Karl-Johan är en suverän matsvamp både till stuvningar, såser, soppor eller att bara steka och äta på en macka. Om man hittar små späda K-J kan man riva dem på grova sidan av rivjärnet och smaksätta en färsk kyckling med innan man stoppar in den i ugnen. Helst både inuti och utanpå. Utöver det behövs sen bara salt och peppar och ev. lite timjan om man gillar det.

En annan och lite underskattad sopp som få plockar är Sandsoppen. Också den är lätt att särskilja från andra soppar. Den är gulbrun på ovansidan hatten med bruna rör undertill. Fruktköttet är gult men när du skär eller bryter fruktköttet (hatt eller fot) byter det färg omedelbart och övergår i en blågrön nyans.

Den passar väldigt bra till soppa men gör sig kanske allra bäst som torkad. Torkad och söndersmulad kan man göra såser av den som blir förvillande likt murkelsås i smaken. Bilden lånad från Google..

Även sandsoppen angrips tyvärr ofta av insektslarver och äts upp av dem. På avstånd kan den förväxlas med örsopp som vissserligen inte är giftig men räknas som oätlig. Men örsoppens rör är mycket grövre än på sandsoppen så risken att ta fel är liten.

I svampboken hittar du ytterligare ett otal soppar som är både ätbara och goda. De allra flesta soppar är bra matsvampar. Och om man, som jag, bor i Norrland, så är de där giftiga sopparna som finns i svampboken rätt sällsynta. Jag har iaf aldrig sett varken gallsopp eller djävulssopp. Vad du dock ska tänka på är hur du hanterar dem. Om man använder en plastpåse att plocka i och håller den stängd när det är varmt ute kan även en Karl-Johan göra dig rejält magsjuk. Så använd en luftig korg istället så håller den sig fräsch tills du kommer hem.

Hemkommen efter svampturen kan det vara svårt att skilja på t.ex björksopp och aspsopp men eftersom båda är ok att äta så spelar det mindre roll. Skillnaden i skogen är dock skitenkel - växer den vid en asp så är det en aspsopp medan björksoppen är beroende av björkar.

Detta gäller föresten alla svampar - de är helt beroende av andra växter. Liksom andra växter behöver svamparna.

Så när du hittar det där kanonstället där det bara dräller av blek taggsvamp, blodriska eller gula kantareller ska du titta noga på vilka andra växter som dominerar omgivningen. På så sätt blir det enklare att hitta nya paradis när skogsägaren har skövlat skogen och förstört dina ställen. De platser jag har hittat där det växt stora mängder gula kantareller brukar ofta vara omgivna av barrskog och med rönn och enbuskar alldeles intill. Till exempel.

Det får räcka så för nu. Vill ni ha fler exempel så kanske jag skriver ett avsnitt till. Eller kanske t.o.m två... 

Nu börjar det bli dags att åka till stan och försöka hitta på nån trevlig present till storasyster som fyller år imorgon.

Plocka med förstånd, kära ordbrukare, och ta bara hem de svampar du är absolut säker på i Tunabro, Hökarängen, Lenhovda och Örsundsbro. Vi ses!