Söndag kväll. Har tittat på reprisen av "Det okända" med mitt favortimedium Terry Evans som, precis som han brukar, var i det närmaste klockren i sina iakttagelser. Varför kan det inte spöka lite här hos mig så att jag fick en anledning att skriva till redaktionen och försöka få hit honom?

Jag HAR sett Terry live två gånger. Storasyster med dotter och jag såg två av hans storseanser här i stan för snart tio år sedan. Den första gången var oerhört imponerande- Det började med att vi passerade bordet där två damer satt och kollade av biljetten för oss som gick in i Hedbergska skolans aula. Samma lokal som Kjell Lönnå använde för sina allsångskonserter de första åren innan Tonhallen byggdes.

I alla fall var det så att då jag passerade det där bordet stod Mr Evans himself bakom de där damerna som kollade biljetter och... Hans ögon mötte min blick för några sekunder. Det var en egendomlig känsla. Jag tror aldrig att jag har känt mig så genomskådad- I den stunden var jag nästan säker på att han skulle prata med mig under seansen men det gjorde han inte. Däremot riktade han sig till en chilensk kvinna med två tonårsdöttrar som satt på raden framför oss och talade om för dem att en man som drunknat några år tidigare ville skicka en hälsning. Det var kvinnans bror vars fiskefartyg förlist utanför Chiles kust ett par år innan. Tårarna sprutade både på mamman och på hennes båda döttrar när Terry berättade om deras bror/morbror och vad han ville förmedla till dem.

Den andra gången jag såg honom livs levande var inte lika imponerande, då var det mer som "en dag på jobbet".

Men det är väl kanske så att även medier har bättre och sämre dagar.

EGENTLIGEN.... är jag ju mannen som inte tror på sånt där hokus-pokus utan vill ha logiska förklaringar till saker och ting. Men jag kan inte neka till att program som "Det okända" fascinerar mig ganska mycket.

Delvis tror jag att det beror på att jag själv upplevt en hel del som inte kan förklaras med traditionell vetenskap.

Ibland har jag här beskrivit mat jag lagat och ätit och ikväll är det dags igen. Imorse la jag en rejäl bit högrev i ett aluminiumfoliepaket och kryddade det med salt och peppar. Men innan jag stängde foliepaketet hällde jag i ett par deciliter rödvin innan jag skjutsade in det i ugnen på ungefär 75 grader. Där fick det sedan stå i bortemot sex timmar innan jag tog ut det och vispade ihop en sås av stekskyn och en skvätt grädde. Till detta serverades sedan en potatisgratäng med rätt mycket vitlök och till detta ett glas av samma vin som köttet brässerats i.

Ska inte kommentera det mer än att detta kommer jag att göra fler gånger! Riktigt bra blev det!

Imorgon är sista lediga dagen för mig och eventuellt kommer jag att inleda den med en IKEA-frukost. Lika bra att passa på när man nu råkar vara ledig en vardag.

F.ö så har någon på min arbetsplats kommit på idéen att köra igång en tävling på temat "Biggest loser". D.v.s en tävling där man tävlar om vem som går ner mest i vikt, procentuellt sett, under en tremånadersperiod. Alla satsar 200 kronor och "The winner takes it all!"

Vinnaren får alltså alla pengarna och jag känner att detta är precis den spark i arslet som jag behöver för att ta mig i kragen och sätta igång igen. Ska anmäla mig under veckan som kommer!

Dessutom ska jag försöka få tummen ur och köpa biljett till Ulf Lundells konsert i Tonhallen i november. Det kostar visserligen dryga femhundra spänn men NÅGON gång måste man väl unna sig nånting också!

Gör det ni också, kära ordbrukare! Unna er nåt ni vill ha och längtar efter! Om det sen är biljetter till nåt evenemang, en resa till solen, ett nytt kulsäte till bilen eller en middag på en bra resturang spelar mindre roll.

Ha det så gott, kära läsare, i Åtvidaberg, Myckelgensjö, Ramlösa och Skokloster.

Vi ses igen! När andan faller på...