Ibalnd blir man liksom sittande framför TV;n och ser ett program man egentligen inte tänkt se. Det blev jag ikväll och gissa vid vad!

Vadå? Kvartsfinalen mellan Sverige och Slovakien i JVM i hockey? Naturligtvis inte, det hade jag planerat att se.

Postkodmiljonären? Nej, det var samma där.

Nej, jag tittade på dokumentären om min allra första idol från förskoleåren och in i lågstadiet, Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars. I den åldern lyssnade jag troget på svensktoppen och gladdes åt varje låt med dem som dök upp.

Men ålder, trender, grupptryck (Ja, kalla det vad ni vill!) gjorde att jag inte blev något troget fan av dem. Man växte ju och fick både egna nya idéer och åsikter och tog till sig av jämnårigas tycker och smak. Men kanske framför allt av äldre barn och ungdomar. De där som var nästan stora i ens egna naiva ögon. 

Så någonstans i tioårsåldern byttes S-E Magnusson ut mot först Svenne Hedlund i Hep Stars och senare till John Lennon och Paul McCartney.

Som tonåring lyssnade jag inte alls på Sven-Ingvars, då var det helt andra influenser som gällde. Ända till strax efter min artonårsdag! Jag bodde då hemma hos pappa i det förhatliga Gimo i Uppland och mina ihärdiga försök att hitta jobb och kunna flytta hem till Sundsvall hade burit frukt. 

Mina kompisar i Gimo ville därför ordna en avskedsfest för mig innan jag flyttade. Och det enda som fanns att roa sig med i Gimo var lördagsdansen på "Folkan" - Folkets hus, alltså. Så de hade bestämt att vi skulle ha middag hos en av dem och lite god mat och dryck och sedan svänga våra lurviga på ortens danspalats.

Men då jag fick höra att det var Sven-Ingvars som skulle stå för musiken ville jag nästan ställa in för i min värld då fanns knappast nåt töntigare än min barndoms idoler.

Jag blev dock övertalad av kamraterna och det är jag tacksam för. För att höra Sven-Ingvars låtar i radion är en sak men att uppleva dem livs levande nåt helt annat. Jag har aldrig varit nåt större fan av svenska dansband men den kvällen fick jag en tankeställare.

Sven-Ingvars såg förstås att det var en ung danspublik och anpassade repertoaren därefter. De spelade massor av 50-talsrock som var populärt hos min generation och jag ändrade åter åsikt om dem efter den kvällen.

Och till sommaren firar de alltså sextio år! Imponerande även om medlemmar kommit och gått genom åren. Och då man med TV;s hjälp blickade tillbaka ser man hur varierad deras repertoar har varit.

Rock, visa, smäktande dansbandslåtar om hjärta och smärta blandat med låtar från flera av landets erkänt duktiga kompositörer och textförfattare. Niclas Strömstedt, Staffan Hellstrand och Dan Hylander för att nämna några.

Så många mil, så många år lyder titeln på programmet och så hette också sista låten som spelades i det. Jag gillade den men... hela tiden tänkte jag att här låter ju nästan precis som Totta Näslunds "Den röda klänningen"

Vid en snabb efterkoll såg jag att samme man (Dan Hylander) skrivit båda låtarna. Så lika men ändå så olika. Eller...? Döm själva! Sven-Ingvars först...

Så lät den! Och såhär låter Tottas...

Inte exakt lika men inte byggde Hylander om särskilt mycket mellan den ena och den andra! Men det kvittar för jag gillar båda. Kanske med lite extra plus i kanten för Totta då...