Helgen går mot sitt slut liksom min frivecka. Imorgon bitti är det en sån där dag då jag stiger upp halv fem ungefär och slår i mig en kopp svart kaffe för att vid femtiden sätta mig bakom ratten i min bil och åka till jobbet.

Spännande för jag har ingen aning om vilka arbetsuppgifter som väntar. Vanligtvis brukar jag kolla schemat i slutet av sista natten så att jag vet hur mycket jag ska gruva mig. Vissa jobb är ju mindre roliga än andra...

Men under skiftlagets sista natt före ledigheten låg jag hemma och snarkade med full lön eftersom jag var utlånad till portvakten dagen därpå. Och under DEN arbetsdagen glömde jag alldeles bort att ta reda på vad jag ska göra imorgon.

Men det är väl bara att ta det med jämnmod, vad det nu än kan bli.

Helgen har annars varit lite orolig eftersom en ganska närstående människa togs till sjukhus med ambuland efter en hjärtinfarkt igår. Han, min f.d svärfar, opererades och såvitt man kunnat bedöma hittills var operationen lyckad.

Det som oroar mest är dels hans ålder (80 plus) och dels det faktum att han redan var sjuk på annat sätt. Han genomgår cancerbehandling, som om inte det skulle räcka.

Det är mer än tio år sedan jag var gift med hans dotter men tack och lov har jag ändå fått behålla relationen med honom och hans fru. Anhörig är han alltså inte i egentlig mening men känslomässigt för mig så är han det ändå.

Jag har känt honom i snart 40 år och man kan väl säga att jag idag ser honom som en mycket god vän som jag har mycket att tacka för. Oräkneliga gånger har han hjälpt mig/oss med allt mellan himmel och jord, framför allt praktiska saker som t.ex allt som rör bilar, snickrande och annat.

Och visst har jag väl försökt att ge tillbaka efter förmåga men det är definitivt så att jag står i stor tacksamhetsskuld till honom.

Jag är ju född med två vänsterhänder medan han är en sån där som liksom kan nästan allt. En sån där som prövar även det han aldrig gjort och dessutom lyckas allt som oftast. Så jag håller de tummar jag har mitt i händerna för att han ska repa sig en gång till och få ytterligare några år som åtminstone någorlunda frisk. 

Vintern som jag undrade så mycket över var den höll hus har numera slagit sig ner i mina trakter för att stanna så länge den kan. Snö har vi fått, i alla fall mer än en decimeter och kallt som f-n var det hela förra veckan.

Ikväll nöjer sig Kung Bore med minus åtta grader och jag drar mig till minnes ett tillfälle på 80-talet då jag ringde och pratade med brorsan som då bodde i Pajala, flera mil norr om polcirkeln. Han gjorde det till en ploj att skoja om kylan och då jag frågade honom hur kallt de hade sa han; "34 grader kallt! Men det är ju i skuggan, förstås!"

I skuggan? I Pajala så här års har de inget annat än skugga. Solen orkar inte över horisonten i december och januari utan som bäst har de lite gryning/skymning en stund mitt på dagen. Annars är det mörkt.

En annan gång när jag ställde samma fråga sa han att det var -25 och la sedan till...; "Och ute är det säkert ännu kallare!"

Och det är väl så det är - man tar till den där galghumorn för att stå ut. Lite som det där gamla talesättet att "Den här veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen"

Det är tur att vi har den såhär års när allt är nattsvart och kylan biter en så fort man sticker näsan utanför dörren.

Härda ut, kära ordbrukare i Vittangi, Väckelsång, Tibro och Långedrag. Det kommer både en vår och en sommar, jag lovar! Om bara lite drygt fem månader är det midsommar.

Med allt vad det innebär...