Så var det fredag då och friveckan började officiellt imorse. Nu började den ju i förskott för mig, redan igår eftermiddag när mötet i centrala skyddskommittéen var över. De hade lagt det mötet mellan mina nattskift vilket för med sig att jag går hem halv två på natten med betald sovtid och sen får övertid för själva mötet. 

Det nattskift som kommer efter ska jag då egentligen jobba men eftersom jag redan har gjort en del övertid fanns det komptimmar på kontot som jag utnyttjade under den gångna natten.

På spåret och Skavlan fick fördriva min fredagkväll och Luuks och Lindströms frågeprogarm är fortfarande det svåraste jag vet av de som körs på TV nu. Det var inte mycket alls som jag kunde i kvällens upplaga.

Fredrik Skavlan gästades bl.a av Gunde Svan och jag slutar nog aldrig att fascineras av den mannens dedikation inför allt han företar sig. Jag skrattade gott åt hans berättelse om hur han skulle gå armgång i en wire över någon träningsanläggning i Norge för att visa sig manlig för sin tilltänkta fru Marie (som han f.ö också fick gifta sig med till sist) men kabeln visade sig vara en högspänningsledning och han fick ström genom kroppen och föll handlöst till marken.

Om Gunde har det berättats att när han fick slut på idéer om hur han skulle kunna pressa sina tider neråt så bestämde han sig nästan omgående för att sluta åka skidor på elitnivå.

Han "fipplade" ju med precis allt. Skidor, stavar, skor och kläder. Dessutom anlitade han först en dietist som talade om exakt hur många kalorier och vilka näringsämnen han måste få i sig för att optimera resultaten av sin stenhårda träning och därefter en stjärnkock som fick laga matlådor åt honom uppmärkta med exakt näringsinnehåll.

En annan kul anekdot om Gunde utspelade sig i ett VM på 80-talet då han körde en sträcka inne i stadion med EN stav istället för två, men en låååång stav. Av ungefär den typ som man tror att Gustav Vasa använde under världens första Vasalopp. Och det gick lite fortare med den långa staven.

Hela den grejen var en ploj, iscensatt av en tidning eller TV-kanal, men när arrangörerna fick nys om det sammakallade de genast tävlingskommittéen för att kolla om de kunde förbjuda Gunde att tävla med den långa staven dagen därpå.

Precis som Stenmark var han alltså så överlägsen att arrangörerna försökte stoppa honom via regelböckerna när åkarna själva inte rådde på honom. De två tror jag är svensk idrotts absolut största vinnarskallar genom alla tider!

I kvällsblaskornas nätupplagor skrivs det om Björn Ulvaeus nya projekt "Mamma Mia - The party" och än en gång är reportrarna framme med mikrofoner under Abbornas näsor och frågar om inte ABBA ska återförenas.

Tänk, jag kan inte förstå den där hysterin. Det är väl självklart att de INTE ska återförenas!

Om Björn, Benny, Agneta och Annifrid skulle ställa sig på en scen tillsammans igen och spela sina gamla låtar skulle alla bli besvikna. Varför? Jo, för att samtliga medlemmar är idag runt sjuttio år och ingen människa med förståndet någorlunda i behåll tror väl att de skulle låta bättre eller ens lika bra som då de var mellan 30-40.

Såklart kan/vill/ska de inte ge sig på att försöka toppa vad de gjorde för 35 år sedan, det skulle bara bli löjligt och patetiskt. Inte bara deras röster utan hela energin och utstrålningen är en annan idag än när de var firade världsartister. Så... lär er, reportrar, att man aldrig kan backa tiden!

Nej, tiden går. Hela tiden och fullkomligt obevekligt! Vem av oss andra vill gå tillbaka och göra om det vi gjorde för trettiofem år sedab? Nej, just det! Så varför skulle ABBA?

Igår kväll bevittnade jag en annan och mycket mer sorglig föreställning, nämligen Timrå IK;s hemmamatch mot Asplöven från Haparanda. Asplöven visade sig vara ett skitlag som spelade dålig hockey, enligt mitt synsätt!

Ändå vann de bortamatchen mot mitt hjärtas rödvita hjältar. Helt rättvist, dessutom!

Detta eftersom Timrå lyckades hitta ett sätt att vara ännu sämre! Lyckades hitta ett sätt att förlora mot ett lag man borde slå ganska lätt. Det gör ont i supporterhjärtat att se sina hjältar underprestera i match efter match.

Det gör ont att inse att snart kanske vi tvingas spela kval för att ens hänga kvar i allsvenskan. När det bara är några år sedan TIK var ett pålitligt slutspelslag i SHL.

Men högsta serien är eoner bort nu, känns det som. Det är inte ens något man ska prata om på samma dag som man nämner Timrå IK. Sorgligt för någon som hängde kring sargerna i gamla "ladan" redan i slutet av 60-talet.

Risken finns att både Sundsvall Hockey och Timrå IK får kvala och därmed finns också risken att båda ramlar ur allsvenskan. Får livet vara så jävligt...?