Bet, kära ordbrukare, det vill man ju inte gå! Men det gjorde jag när det gällde problemet med min blå ögonsten. Vindrutetorkarna som inte gick, alltså. 

Nu går de. Och gick gjorde även dryga tvåtusen kronor från mitt konto till verksta´n dit jag tvingades lämna min plåtkamrat imorse. Det var bara att slanta upp och försöka se glad ut.

Men... sån´t är livet! Herren ger och herren tar, sägs det. Så jag utgår ifrån att GF (Gud Fader, alltså) ser till att hålla sin hand över de rätta hästarna i kvällens V86-trav på Åby och Solvalla. Jag menar, när han tog på morgonen borde han väl ge på kvällen... Eller?

Nej, det är nog bara att gilla läget. Tvåtusen mindre att röra sig med tills februarilönen kommer men å andra sidan slipper jag gå eller åka buss till jobbet imorgon bitti. Man blir ju bekväm av sig när man är bortskämd med att ha bil som funkar. Det märkte jag på förmiddagen då jag tog bussen till jobbet för att skriva protokollet från gårdagens skyddskommitté medan de hjärnceller som lagrade infon ännu var vid liv.

Jodå, såklart hade jag anteckningar också men jag brukar inte skriva ner så mycket utan förlita mig till stor del på mitt minne. Därför vill jag också göra det klart inom de närmaste dagarna efteråt.

Polarkylan har dragit vidare för denna gång, det är slaskväder igen vilket gör mig ännu gladare att bilen är lagad för när de saltar vägarna är det svårt att vara utan de där klämmorna för p-böteslapparna. Möter man en buss t.ex så säger det bara FLAFS (ungefär) så är sikten framåt ett minne blott. Saltblandad snösörja är svårt att se igenom.

På jobbet hade vi för ett par år sedan en amerikansk vd som visst trodde att Sverige funkade likadant som hans hemland. D.v.s att om någon halkar och skadar sig på företagets område så kan man stämma dem på mångmiljonbelopp. Därför såg han till att skaffa hem salt som var så koncentrerat att det smälte snö och is hur kallt det än var ute. Vi hade alltså vattenpölar vid -20 grader.

Dessutom hade vi gråvita golv i alla lokaler där man går in med samma skor som ute. På en fabrik är det de flesta lokaler utom kontorsdelen. Våra stackars lokalvårdare slet som djur men först framåt midsommar kunde golven börja se normala ut igen. Då och då har jag undrat om det ens är lagligt att lägga ut så starka saker på marken. Antagligen ökade salthalten en aning i Sundsvallsfjärden under de där åren. 

Men det har säkert Ljungan och Selångersån balanserat upp igen nu för de senaste åren har man sandat istället.

Det skymmer utanför fönstren och jag ser att klockan närmar sig fyra. Så ljuset kommer tillbaka, sakta men säkert.

Det gör även jag förr eller senare, bara jag får leva och ha hälsan någorlunda i behåll. Till dess tillönskas ordbrukarna ett underbart liv. Om nu ett sånt är möjligt, en onsdagseftermiddag i januari...