Måndag morgon. Eller kanske det snarare ska kallas förmiddag när klockan är runt elva. Av mina storvulna planer på att storstäda mitt kök har än så länge blivit platt intet. Tack och lov är jag fortfarande utrustad med ett djur som bor i min kropp och av många vanvördigt kallas Latmasken.

Den började redan vid uppstigningen att övertala mig att det inte är så bråttom med det där. Den frågade mig om inte städningen kan vänta några timmar, dagar, månader eller år. Och jag var inte sen att instämma att smutsen går ju ingenstans. O-ordningen finns kvar så inte är det någon brådska egentligen.

Jag längtar ju inte precis efter att göra det utan det är den där känslan när det är gjort och färdigt som lockar lite. Ni vet då man känner sig nöjd med sig själv ett slag medan Ajax-doften sugs in genom näsborrarna.

Jag behöver handla lite också, det är slut på färska grönsaker. Och då kan jag ju passa på att köpa nån miljö-ovänlig produkt som fort och geschwinnt rengör ugnen i min spis. Något har bubblat över och bildat en sotig fläck på botten av den och det ryker då det blir varmt. Inte så trevligt.

Men inte heller den går ju någonstans utan ligger där den ligger tills jag tar bort den. Veckan är nästan helt ledig, bara torsdag "förstörs" av möte i den centrala skyddskommittéen på jobbet. Men det handlar ju bara om några timmar och ger ju några nya friska komptimmar på kontot så det får väl gå.

Vilket då osökt leder min tanke tillbaka till att det inte är någon panik med den där städningen. Ska ju inte börja jobba igen förrän den 25;e. Om nu ingen stackars skiftledare ringer och vädjar att jag ska komma och jobba extra.

Alltså... när jag nu ändå är ledig så länge... Varför stressa så? "Gör aldrig idag vad du kan skjuta upp till imorgon!" är ju en klassisk gammal sanning. Och skjuter man upp det tillräckligt länge så kan det till och med hända att någon annan gör det så man slipper helt och hållet.

Lite smuts i hörnen har ju ingen dött av. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete, säger man ju också.

Det räcker för mig! Räcker för att övertala(?) mig själv att....;

Manana...

Sen...

Eller imorgon...

Kanske.

Ha en härlig måndag, kära ordbrukare i Töreboda, Robertsfors, Siljansnäs och Timmernabben. Vi ses igen. När jag får tid och ork! Och inspiration...