Av rubriken förstår ni säkert var jag har tillbringat min onsdagkväll. Rätt, i Timrå ishall på bästa läktarplats. Precis i höjd med mittlinjen, sjunde raden ovanför spelarbåsen.

I vanliga fall unnar jag mig aldrig de allra dyraste platserna men just denna kväll var tillägnad barncancerfonden och därför hade man tillfälligtvis sänkt biljettpriserna till 20 kronor för ståplats och alla sittplatser kostade en femtiolapp.

En vanlig kväll hade nog denna furstliga sist kostat mig en dryg tvåhundring men när jag nu fick den för det facila priset av bara 50 kr så bestämde jag mig för att se matchen på plats istället för vid TV;n eller datorn.

Och vilken match det blev!

Ett lag i bottenregionen mot serietvåan som nosar ledarlaget AIK i hasorna i tabellen kan väl bara sluta på ett sätt. Nej, ikväll var det en sån där kväll när allt är möjligt.

Smålänningarna började fartfyllt och med snabba passningar som satt klockrent på bladet för mottagaren och jag befarade för en stund att det kunde gå riktigt illa. Men Timrå såg inte ut som något bottenlag ikväll utan tog kommandot efter kanske 4-5 minuter. 1-0 kom genom Andreas Molinder (som jag skällt så mycket på tidigare i vinter) och någon minut senare drabbades domarna av någon sorts hjärnsläpp. D.v.s de visade ut en av mina rödvita hjältar.

Men då bar det sig inte sämre än att en TAIF-back fumlade med pucken i egen zon och tappade den till Daniel Öhrn som sköt 2-0 klockrent i målvaktens vänstra kryss. Ett oerhört vackert hockeymål!

Sen var det egentligen klart. Tingsryd var egentligen aldig ens nära att rubba Timrå som spelade som om man vore ett topplag i serien. De prövade med en time-out i slutet och tog ut målvakten men det enda det ledde till var att Daniel Öhrn kunde sätta sitt andra mål (3--0) i det övergivna Tingsrydsmålet.

Det enda jag kan vara lite kritisk emot är väl att man, trots vrakrpiser på biljetterna inte lyckades fylla hemmahallen. "Bara" lite mer än 3 500 åskådare var där och det är för dåligt med priser i nivå med tidigt 70-tal.

Så skäms, alla ni Timråsupportrar som stannade hemma denna kväll när det var så billigt att gå på hockey!

Timrå IK är fortfarande långt ifrån SHL, även om det inte såg så ut just idag. Men kan man konservera den form man visade ikväll går inte AIK säkert på måndag (tror jag att det var).

På platserna intill satt några andra gamla farbröder och nog är det väl konstigt hur idrott kan förbrödra och skapa vänskap mellan fullständiga främlingar. Då Timrå ökade sin ledning till 2-0 reste jag mig på ren reflex precis som min granne till höger. Och för ett kort ögonblick trodde jag nästan att han tänkte krama mig.

Det gjorde han nu inte men hade han så vete väl f-n om inte jag hade kramat tillbaka. 

Nu blev det inte så utan min bänkgranne sken bara med hela ansiktet och sa att "Dra ända in i helvete vad bra de spelar" och euforisk som jag var svarade jag att "Ja, fy faaan!"

Det är ungefär så mycket kärlek som två män i övre medelåldern visar varandra. Och det är väl egentligen vackert så! Under andra förutsättningar kanske vi hade hatat varandra!

Nåväl... Nu hoppas jag bara på att Timrå IK tar sig till SHL-kval och att det räcker så länge som möjligt. Att gå upp till SHL (som elitserien numera heter) är man inte mogna för så det har jag inga drömmar om- Men jag ser ju gärna att man är med och krigar ända in i kaklet!