Orden i rubriken har bildat rubrik här en gång tidigare. För flera år sedan. Eventuella sörlännigar som läser och inte känner igen ett eller två av orden ska veta att de egentligen betyder samma sak.

Jag fick slå vantarna i bordet igår kväll på jobbet. Huvudsaklig orsak är min arbetsgivares underlåtenhet att löpande reparera skador i de betonggolv som vi både går och kör diverse fordon på. Jag trampade snett i en grop och det brände till i både fotleden och nedre delen av ryggen. Det gick över nästan genast men när vi gjort undan hälften av mätningen och tog paus kom smärtan i ryggen tillbaka. Jag tänkte att det säkert går till sig bara vi går ut och jobbar igen.

Men hej vad jag bedrog mig. Tvärtom blev det värre och då vi mätt klart och jag skulle gå tillbaka till vår matsal var varje steg en plåga. 

Så jag satte mig vid en dataterminal och skrev felanmälan på golvskadan samt rapporterade mitt olycksfall på sedvanligt sätt innan jag talade om för chefen att jag måste avbryta skiftet och åka hem efter bara tre timmar.

Så nu hoppas jag att skadan godkänns som arbetsskada för då slipper jag nämligen karensavdraget på nio timmar och får full lön för hela natten. Kvällens övningar får skiftlaget klara utan min medverkan, jag blir hemma även kommande nattskift och hoppas att sex fridagar löser mina bekymmer.

Ont i ryggen är ju inte mycket att ha så det är bara att försöka kurera sig efter bästa förmåga. Min kamrat och tillika tama husmekaniker kommer hit och äter middag idag eftersom jag fick en förpackning hemlagade bruna bönor igår och ingen mer än jag i detta hushåll äter det (Vad ÄR det med ungdomen nuförtiden som inte förstår sig på delikatesser?). Det blir lite av en högtidsstund eftersom det är första gången för i år jag äter "bruna med fläsk" och det brukar inte bli så många gånger mer än så.

Annars linkar jag mellan datorn, sängen med värmedynan och köket för att hämta kaffe eller snus med jämna mellanrum. Smärtorna får mig att minnas en kapten från LV5 där jag gjorde lumpen för länge sen. Han sa alltid orden jag har i rubriken när någon sa sig ha ont nånstans. Vi var alla ena riktiga simulanter enligt honom.

En av mina lumparkompisar som hette Pettersson klagade över ont i ryggen en gång och då spände kaptenen ögonen i honom och röt; "Ont i ryggen? Pettersson? Det är ju för fan en fysisk omöjlighet! Pettersson har ju för fan ingen rygg! Pettersson har ju bara en sena som sitter fast i nacken för att hålla arslet på rätt höjd! Begäran avslås!"

Nu kan man kanske tro att den där kaptenen var en elak jävel men det där råbarkade var bara en fasad, en gimmick han höll på med. Troligen mer för att få oss att skratta än att skrämma oss. Han var en av få officerare som verkligen hade hjärtat på rätt ställe när man väl lärt känna honom.

Gråväder utanför fönstren så det känns än mer som "one-of-those-days". En sån där dag när man är tacksam om man slipper gå ut annat än möjligen för att ta ut sopor.

Jag prövar för närvarande ett helt nytt snusmärke, General Mackmyra. D.v.s generalsnus spetsad med svensk single maltwhisky. Ännu säljs den bara i Swedish Match´s egna butiker så jag beställde några dosor med dotra i Fjollträsk och igår levererade Postnord dem till mig. 

Så ser de ut, dosorna med denna nya delikatess för en som gillar både generalsnus och Mackmyras whisky.

Dags igen för en stund på värmedynan så jag avslutar med en förhoppning om god hälsa och välmående till mina ordbrukare i slott och kojor runt om i Sverige och världen. Vi ses!

Go´kväll på er, grevar och baroner! Liksom lokalvårdare, busschaufförer, rörmontörer och barnskötare. Och alla andra vackra människor i vår underbara värld.

Men den skulle ju kunna vara så oändligt mycket mer underbar om vi bara kunde få stopp på vissa saker. Rasismen, förstås, som jag skriver om ganska ofta. Men även det så totalt meningslösa våldet som bara tycks bli värre och värre.

Igår kväll tillbringade jag närmare en timme i telefon med äldsta dottern som bor i Sthlm efter att hon upplevt något som upprörde henne storligen. Det hade spelats någon match med derbykaraktär mellan Hammarby och något annat huvudstadslag och då hon och sällskapet råkade komma förbi närmsta T-banestation fick de bevittna hur en ensam ung kille blev överfallen av flera andra i en rulltrappa och brutalt nedslagen. Både hon och hennes kompis chockades av händelsen och därför ringde hon mig för att få prata av sig och kanske kunna sova efteråt.

Men det var inte bara det. Medan misshandeln pågick tittade en av angriparna upp rakt på henne och vrålade "Vad fan glor du på, jävla svartskalle?"

Jag har skrivit här förut om att mina två äldsta barn är adopterade från Sydkorea och alltså varken är blonda eller blåögda. Men svenskar är de, sedan tre månaders ålder, bägge två. Ingen av dem har några som helst minnen från sitt födelseland. Och som svenskar betraktar jag dem i likhet med alla andra som känner dem.

S (som dotterns namn börjar på) är ju inte helt ovan med tillmälen av liknande slag och har väl lärt sig att stänga av känslorna och ignorera de flesta av glåporden. Men hennes kompis som aldrig har tänkt tanken att S skulle kunne bli måltavla för rasister (Hon är ju svensk!) blev oerhört tagen då hon fick den insikten.

Sitt asiatiska ursprung får hon höra kommentarer om så gott som dagligdags och har fått lära sig att tåla det. Men när det sker i en sån situation som redan kändes hotfull blir det liksom än mer påtagligt.

Vart tog begrepp som moral, hyfs och vanligt folkvett vägen? Får inte de som växer upp idag lära sig att respektera andra? Var gick det fel? När blev det okej bära sig åt som ett svin mot tjejer/kvinnor?

Det är internationella kvinnodagen imorgon och under andra omständigheter kanske jag skulle ha raljerat lite och skojat om den i ett blogginlägg. Med glimten i ögat och respekten i behåll, givetvis.

Men nu känns det som om vi skulle behöva flera såna dagar varje vecka. Dagar då vi motarbetar dumhet, våld, rasism, kvinnoförakt och andra yttringar av idioti och ondska.

Det är så hårt idag. Så kallt och otäckt på flera sätt. Så otroligt annorlunda mot den tid då jag växte upp, då jag var tonåring och ung vuxen.

Då jag närmade mig tonåren härskade flower-power med sina kärleksbudskap. Men den äldre generationen förfasade sig över dem också. Över deras brist på moral när man predikade fri kärlek och mer sexualupplysning. Folk levde i kollektiv, åt annorlunde och värnade om djur och natur vilket också skrämde en del. De där hippiena var ju långhåriga, även männen, och klädde sig annorlunda än sina föräldrar. Vilket också skrämde. Men hur många ser flower-power som ett hot idag?

Det har kanske alltid varit så att de som passerat ungdomen förfasat sig över de yngre. Som i sin tur alltid velat revoltera på olika sätt. Men det våld som finns idag är ändå något annat. Ett tecken på att något är allvarligt fel på jorden. Ingen vill ju själv bli utsatt för våld, elakheter eller skällsord. SÅ varför ska det då vara okej att själv behandla andra illa?

Våra lagar har genom åren skärpts mot våld. Barnaga har förbjudits under min livstid både i hemmen och i skolan. De flesta anser idag inte att det är ok för en man att slå sin fru eller sina barn. Ändå blir våldet ute på gator och torg bara råare och värre. Att slå ner någon i en rulltrappa är ju faktiskt att riskera att hamna i fängelse för mord!

Varför har inte dessa arga unga män (för det är företrädesvis just unga män som beter sig så) den moralkompassen inprogrammerad redan från barndomen?

Någon sa en gång till mig att den viktigaste uppgiften man har som föräldrageneration är att lära barnen att aldrig ta till våld. Att hjälpa de som ändå utsätts för det för, som han sa, dagens offer är morgondagens förövare!

"DAGENS OFFER ÄR MORGONDAGENS FÖRÖVARE!" Sug på den en stund!

Jag tror att det ligger oerhört mycket i de orden. Vi måste se till att alla, särskilt barn, som utsätts för våld får proffessionell hjälp att bearbeta sina trauman så att de kan bli helade såpass att de kan få chansen till ett bra liv.

Då, först då, kan vi stoppa ökningen av våldet. Då, först då, kan vi få stopp också på rasismen!

Lördag morgon. Och min kropp är visst lite felkalibrerad. Den verkar tro att det är söndag. Detta eftersom jag vaknade strax före halv fem med känslan att det var dags att stiga upp. Men det är ju inte förrän imorgon bitti jag börjar jobba igen. Därför åker jag förstås inte Vasaloppet i år heller.

Nej, har jag lyckats hålla mig borta från det där i 58 år så ska jag väl klara av att låta bli under de år jag har kvar också. Imorgon är alltså ursäkten att jag inte vill lämna min arbetsgivare i sticket genom att vara borta från jobbet. Nästa år kanske jag får hitta på nåt annat, det återstår att se. Men jag har förstås en reservplan som alltid funkar, nämligen att jag varken äger skidor eller pjäxor. Och utan dessa förnödenheter är det svårt att åka Vasaloppet på traditionellt vis.

Besiktat bilen har jag också gjort i veckan och som så många gånger förr blev de så förtjusta i den att de vill se den en gång till. Senast 1 april ska jag bevisa för dem att rostiga bromsrör bytts ut liksom handbromsbackarna och en länkarm framtill som också den angripits av bilistens fiende nummer ett - rosten. Så nu måste jag hitta någon billig bekant som gillar att stånga pannan blodig under gamla rosthögar där allt sitter fast som hälleberget. Därefter inhandla reservdelar där de kostar minst men ändå tvingas hosta upp c:a 2500 kr.

Så i eftermiddag hoppas jag lite extra på att hästarna ska trava rätt i dagens V75 på min närmaste bana, Bergsåker. Helst ska de förstås inbringa såpass att jag kan köra min blå ögonsten till närmsta bilskrot och skänka den till dem innan jag köper nåt nytt, fräscht och glänsande blankt åkdon att frakta matväskan i. Men gärna åtminstone såpass att det täcker de reparationer som måste göras för att SAAB;en ska få fortsätta rulla på vägarna i ett år till.

Det sägs ju att "plötsligt händer det" anspelande på att bara man spelar så vinner man förr eller senare. Så jag hoppas att det är "plötsligt-dagen" idag.

Annars så... har en för mig tidigare helt okänd form av kriminalitet uppdagats i mina trakter. Det handlar om svampstölder(!), hör och häpna. En kvinna i Sundsvallsområdet upptäckte en dag "gubbar" i björkarna på sin tomt.

På trädstammarna växte något som kallas sprängticka som man tydligen kan sälja för dyra pengar på nätet. Man tror tydligen att den är nån sorts hälsokost som är bra mot lite allt möjligt. Fan tro´t!

Så nu härjar alltså tydligen en svamptjuvsliga i mitt närområde. Jag skulle råda dem att hålla sig i marker som omfattas av allemansrätten för då borde det väl vara lagligt att klättra upp och skära loss de där sprängtickorna. Men att plocka svamp i en villaträdgård utan ägarens tillstånd får man såklart inte göra. Varken från marken eller uppe i träden!

Inte för att det brukar växa så mycket svamp med matvärde i en villaträdgård. Smörsopp och bläcksvamp är väl de som är vanligast. Bläcksvampen är ätlig som ung och späd men det gäller att plocka den innan den utvecklat de starka färgämnen som gett den sitt namn. Man ska också akta sig för att intaga alkohol samma dag som man äter den eftersom den innehåller samma ämne som är det verksamma i antabus (har glömt vad det heter). Och smörsoppen tycker jag personligen är svampbokens mest överskattade. Så dem låter jag stå kvar om jag ser dem.

Jag har hört att en skicklig svampplockare kan plocka svamp hela året så alltså är jag inte särskilt skicklig då. För plockare av samma kaliber som jag är det långt till svampsäsong.

Man får trösta sig med annat. Som hockey till exempel. Jag såg mitt kära Timrå IK spela skjortorna av Oskarshamns IF igår kväll men ändå "bara" vinna med uddamålet. Det var stundtals rena utklassningen och det är förstås glädjande för ett rödvitt hjärta att få vara med om.

Nej, det börjar bli dags att starta upp dagen med lite frukost. Äggröra kanske. Det var ett tag sen.

Ha en härlig lördag, kära ordbrukare i Vattlång, Moheda, Sysslebäck och Ytterlännäs. Och se till att vila skönt i TV-soffan under morgondagens skidtävlingar i Dalaskogarna.