"Svarten" är död. Saknad av kanske en handfull människor, hans allra närmaste. Ett tragiskt levnadsöde har nått sitt slut i en brand. Jag talar förstås om Lars-Inge Svartenbrandt, alias Lars Ferm, alias Lars Carlander som han kallade sig den senaste tiden.

"Svarten" var, på 70- och 80-talet fruktad av många. Varje gång han lämnade fängelset visste omgivningen att det bara var en tidsfråga innan han skulle åka in igen

"Lås in fanskapet och kasta bort nyckeln", har jag hört många säga om Svartenbrandt och några till. Och jag kan förstå dem för hur många chanser ska en människa egentligen få? Men fick han någon chans då?

Mer intressant än att straffa så hårt det går tycker jag att det är att ta reda på varför de blev som de blev, de där som har så svårt att hålla sig innanför lagen och innanför våra moraliska gränser. Kunde vi bli bättre på det skulle garanterat brotssligheten minska också. För om man skrapar aldrig så lite på ytan hos dessa kroniska återfallsförbrytare så hittar man inte en enda som haft en trygg uppväxt med närvarande och kärleksfulla föräldrar. Karaktären, beteendemönstret grundläggs ju i barndomen och nästan alla som idag befolkar de slutna anstalterna visar upp samma eller likartade mönster. Otrygga hem, trassel med skolgången och inte sällan mobbing, antingen som utsatt eller förövare. Plus, förstås, de s.k bokstavssjukdomarna. I min barndom fanns inte diagnosen ADHD eller DAMP men nog kände jag en och annan som säkerligen hade både dem och andra sjukdomar. Jag har hört någon gång att c:a 75 % av internerna på våra anstalter kan diagnostiseras med någon av dessa sjukdomar.

En tidigare arbetskollega sa alltid att egentligen finns det bara offer när man talar om den kriminella världen. Att även de flesta våldsverkare själva, på ett sätt, är offer från början. Någon eller något har planterat ilskan, hatet, utanförsskapet i dem och fått dem på fel spår. 

Ingen föds ond. Det är jag fullständigt övertygad om. Det vi kallar ondska är i själva verket sorg, rädsla och osäkerhet som man döljer bakom en fasad. Ondskan planteras i en av andra. Oftast redan under barnaåren.

Så att säga "lås in och kasta bort nyckeln" är att göra det väldigt lätt för sig. Att sätta på sig skygglappar och sopa det verkliga problemet under mattan för att slippa se och slippa göra något åt.

För jag tror att man skulle kunna göra ganska mycket åt det med rätt vård åt de som behöver det. Och framför allt genom att ta bättre hand om den generation som är barn idag så att inte de blir morgondagens förövare.

Kunde en regering garantera kärlek åt alla från dag ett skulle vi kanske kunna börja riva fängelser om några år...