Hockey-VM är över för den här gången. Jo, jag vet att det återstår både semifinaler och final men för svenskt vidkommande är turneringen över. Efter en svidande utklassning av Kanada (0-6) i kvartsfinalen.

Och genast kräver sportjournalisterna stegling och långsam garottering av förbundskaptenen Per Mårts. Och jag kommer direkt att tänka på hans företrädare Bengt-Åke Gustafsson som var i en liknande sits för sex år sen eller så. 

Bengt-Åke hade under sina år som chef för vårt folkkäraste landslag vunnit både OS och VM men hans sista VM blev inte den succé som media krävde och genast krävde de hans huvud på ett fat.

Jamen, vad ÄR det med svenska sportjournalister? Hur enögd får man vara? 

Om vi jämför oss med Finland och Ryssland till exempel så har de fått hem så gott som alla sina tillgängliga stjärnspelare medan våra världsstjärnor är skadade, slitna eller bara "känner att de inte tillför något".

För finnar och ryssar är det tydligen mer attraktivt att representera sitt land än för svenska proffs... Varför?

Och blir det likadant i höstens World Cup där alla proffs är tillgängliga? Nej, det är nog annat det. Då vill de kanske vara med och kriga om prispengarna.

Sett till antalet har vi väl gott och väl tre hela landslag i Nordamerika och ett halvt i KHL. Och av dessa är det bara en handfull som orkar komma till VM trots att de vet hur stort intresset är från svenska folket.

Mårts har gjort sin sista match som förbundskapten och ersätts nu av Rickard Grönborg. Jag säger detsamma som jag sa när Mårts tillträdde; I fortsättningen bör landslagschefen skicka ut en förfrågan till alla landslagsaktuella innan säsongen drar igång och fråga om deras inställning till att komma hem och spela VM på våren. De som inte klart och tydligt tackar ja ska han inte heller lägga någon energi på att kolla av under vintern.

Nej, satsa ungt och lovande och ta hellre ut en sugen men oerfaren 19-åring än en bekväm 35-åring som hellre räknar sina miljoner än svettas på rinken för att glädja svenska hockeyfans.

Tack, Pelle Mårts, för din insats för Sveriges ishockey. Jag tycker att du har gjort gott och väl vad vi haft rätt att kräva utifrån förutsättningarna! Och lycka till, Rickard Grönborg, på ditt nya jobb! Ingen blir så älskad vid framgång men ingen blir heller mer hatad när det inte går som sportreportrarna vill! 

Och vad gäller den så kallade expertisen... Vad har Niklas Wikegård någonsin vunnit som ledare eller spelare? Eller det självutnämnda hockeyoraklet Leif Boork (som iofs inte jobbar på CMore längre). Boork vann SM med Djurgården 1983! För trettiotre år sedan alltså! Därefter ingenting!

Så...vem är egentligen vinnare och vem är förlorare?

Lite av en koma-dag idag också. Fast den här gången rår jag för det själv. Jag bevistade ju en blötare middag igår ombord på MS Medvind tillsammans med ett trettiotal andra medlemmar i metallklubben på min arbetsplats.

Dessutom fanns väl kanske 50-60 helt för oss helt ovidkommande människor som valt att åka med på samma resa.

God mat, mest grundat på fisk och skaldjur men det fanns även grillade revbensspjäll, rostbiff och kycklinglår för de som inte vill ha sill, lax, räkor eller inlagda strömmingsflundror.

Två snapsar kostade jag på mig fast de kostade 90 kr/styck för 5 cl OP Anderssons akvavit. Några ljuvligt kalla, stora, starka slank också genom min strupe under resans gång. Samt en liten konjak till kaffet.

Och det är väl dessa njutningar som jag betalar priset för idag med att må ungefär som jag brukar efter ett nattskift. Bakis är ett lite för starkt ord för vad jag upplever men lätt krapula (som finnarna säger) kanske man kan kalla mitt tillstånd.

Men det var det värt! Så sällan som jag lämnar hemmet en kväll för att ha lite trevligt så kan det få kosta också. Både rent ekonomiskt och på andra sätt. Så jag klagar inte!

Min tama husmekaniker var också med och han hade ordnat privatchauffför i form av en dam som även jag känner rätt väl sen en tidigare arbetsgrupp där vi båda ingick. Jag fick skjuts till hamnen och hon var dessutom snäll och körde mig hem efteråt fast det är en omväg på 4-5 km för henne. Tack för det, Monica!

Jag la mig ju och sov på eftermiddagen igår med tanken att jag då kanske skulle orka en smärre pubrunda efter landstigningen. Men, föga förvånande, så fick jag lov att inse att det nog var klokast att åka hem.

Kameran hade jag med mig men lyckades inte med någon av bilderna jag tog. Inte ens de jag tog från akterdäck eftersom vädrets makter inte var på vår sida igår. Grått, mulet och småkallt var det så man föredrog att stanna inomhus mesta tiden. Där ljudnivån istället var nära gränsen för vad jag pallar med. Utom den stund då folk satt och skyfflade in mat i ansiktet. Och det där höga sorlet bidrar säkert också till koma-känslan jag har idag.

Men jag kan ju tillåta mig att ta det så lugnt jag vill. Jobba ska jag ju inte göra förrän den 31/5.

Några möten har jag förstås inplanerade under mina två lediga veckor men nog hinner jag vila också.

Kanske vore det uppiggande med lite frisk luft. Jag gör ett försök med det, tror jag. Tar mig en promenad till affären och handlar hem mjölk och bröd samt något att snitsa ihop en enklare middag av.

Sköt om er, kära ordbrukare i Undrom, Väckelsång, Morgongåva och Flen.