Grundinställningen är förstås att försöka göra så lite som jag kan komma undan med. Men det tycks som om jag aldrig kan lära mig att OM jag väl ska göra något så är det klokt att ta reda på hur man gör det där, vad det nu är!

I förrgår krälade jag i regnvatten under min franska satkärring på gamla E4 för att hitta ett fäste för bogserlinan.

Det sket sig och jag fick ge upp!

Igår hade jag konsulterat instruktionsboken och konstaterat att det är så enkelt att en enarmad apa troligen skulle klara det. En lite plastlucka dolde det skruvhål där man skulle skruva fast öglan. Som givetvis hade ett alldeles eget litet fack i bagagerummet, alldeles intill reservhjulet. Det tog inte ens en minut att koppla samman bilarna.

Även på dotras VW fanns en bogserögla dold av plasten nedtill därbak på bilen.

Där fick man för att man inbillade sig att det var skitenkelt. Det VAR ju det men eftersom jag hade en stor dos av obefogat självförtroende så lyckades jag krångla till det.

Så nu står hon utanför verkstaden och skäms (hoppas jag) och jag blir bara mer och mer övertygad om att jag har kastat pengarna i sjön då jag föll som en tegelsten för hennes franska mjukhet och underbara konfort.

Motorn lär vara helt havererad och i så fall är fiaskot ett faktum. Jag har väl nästan aldrig gjort en riktigt bra bilaffär men denna riskerar att bli min allra sämsta någonsin.

Så imorgon bitti blir det att traska ner och hjälpa Magnus och hans folk att knuffa in henne genom grinden och rådgöra med honom sen om hur vi går vidare. Vet ju inte ens vad felsökningen kostar...

Här har man kostat på närmare 6000 kronor redan och dessutom full tank. Och så händer det här!

Hoppet står nu till det V75-system som jag äger en andel i, denna elitloppssöndag. Att det bär såpass bra med frukt att jag orkar glömma min nyss så innerliga kärlek och se mig om efter något annat att frakta arbetsväskan i.

Men varför skulle jag plötsligt få tur där när allt annat går åt helsefyr?

Nåja, jag ska snart bänka mig vid TV:n och titta på elitloppet. Mamma har jag redan förklarat för varför hon inte får några blommor på graven idag. Vi får fira henne nån annan dag istället. Glömt henne har jag ju inte!

I ett svagt ögonblick igår kväll tog jag fram en alldeles för stor klump med köttfärs ur frysen igår kväll och blev därför tvungen att göra något av den. Det blev köttbullar, en helvetes massa köttbullar. Några lär jag väl äta till middag i min ensamhet. Ensam eftersom sonen och hans två yngre syskon ska fira sin mamma och mormor och även sin morfar som fyller år om några dagar.

Men jag överlever, jag har med åren blivit ganska duktig på att trivas i bara mitt eget sällskap. Och köttbullar är sån där mat som är bra att ha i frysen också. Så inte är det såååå synd om mig heller!

Alla ni som har era mammor i livet, se till att åtminstone ringa henne idag och tacka henne för livet hon gav dig!

Jag tackar min på mitt eget vis och jag är nästan säker på att hon är nöjd med det.