Sista ordet är inte skrivet i den (o)spännande följetången om min franska bil. Jag förstår att världen darrar av spänning så jag ska förtälja det senaste. Jag skrev i helgen nåt i stil med att med min tur kommer det att vara ett jätteras på motorn så att det bara är att tacka för de här två månaderna.

Det är nästan så att jag skäms en aning över hur jag har skrivit om min kära Madame. Men hon kan ju inte läsa och ingen lär berätta för henne om mina ord i denna blogg som ju läses dagligen av allt emellan 3 och ibland ända upp emot 30 personer av jordens befolkning. Och själv säger jag förstås inte annat till henne än "Je t´aime"!

Just det, hon är tagen till nåder igen sedan bildoktor Magnus och hans underläkare konstaterat att det INTE var kamremmen som havererat. Utan startmotor som fått kortslutning och brunnit och därmed även skapat kortis i batteriet och förstört det. Så det blir ingen skrotning. Inte den här veckan åtminstone!

Istället för 25000 eller mer så nöjer sig verkstaden med dryga fyra lax. Pengar som jag tyvärr inte har råd att betala förrän skatteåterbäringen kommer. Har ju redan lagt ut drygt 6000 på bromsarna så finanserna är inte de bästa just nu.

De kommer dock med stor sannolikhet att repa sig inom ganska snar framtid och då ska jag ta chansen att starta återuppbyggnad av den buffert jag gärna vill ha för att känna trygghet. En liten reserv i vetskapen att oförutsedda utgifter kommer, det är bara en fråga om när. Därför ska kamremmen också bytas så snart ekonomin tillåter. Så jag vet vad jag har.

Den franska ragatan finns alltså inte längre. Eller föresten så har hon ju aldrig funnits. Madame Citroen kan ju inte rå för att jag ställde fel diagnos. Men det är ju det vi har verkstäder och mekaniker till!

Och än en gång kan jag konstatera att det alltid är säkrast att måla fan på väggen och tro att det är "worst case scenario" varje gång. På så sätt behöver man inte bli besviken lika ofta som optimisterna.

Tvärtom kan man konstatera att... Vilken jäkla tur jag hade ändå! När det kunnat vara mycket värre!

På så sätt kommer man fortare över sina motgångar. Hur fan gör optimisterna?

Det är ju just det där som gör att jag gillar Ronny Eriksson och hans Euskefeurat. Lyssna på den här... (Låt vara att just denna version är med Ronny E och Rambli´n Minds men jag tror att det är samma musiker)

Jojo! Det ska jävlas in i det sista!

Därmed avslutar jag för idag. Imorgon bitti ska jag upp och jobba igen eftersom mina  fjorton lediga dagar har gått nu. Den lilla men naggande goda läsekretsen tillönskas en skön natt i Sangis, Röstånga, Rotebro och Gustafs.