Vi är mitt under brinnande fotbolls-EM men jag är inte längre bänkad i soffan för att titta. Jag såg nästan hela första halvlek mellan Tyskland och Polen men...

Kanske är det mig det är fel på. Kanske har jag tagit en överdos fotboll och har för stora krav. Men jag tyckte faktiskt att dagens sena match var ungefär lika intressant som att se målarfärg torka.

Men jag har gott hopp om att det nog ändrar sig och det redan imorgon kväll då Sverige ställs mot Italien. Seger törs jag inte riktigt hoppas på, romarna är ju alltid starka i stora mästerskap, men kanske kan vi lugga dem på en poäng åtminstone. Jovisst, i bakhuvudet lever drömmen om en skräll. Om att Zlatan täpper till käften på alla de italienare som säger att han är slut. Men såhär i riktiga livet, om man nu kan kalla denna enkla blogg för riktigt liv, vore det kanske lite överkaxigt att gå ut och säga att jag tror vi på riktigt har chansen att spöa Italien.

Äh, vad f-n, jag sticker väl ut hakan då och utmanar vem som nu vill med att säga att imorgon får Italien pisk av Sverige. Vi stoppar ner dem i skorna, drar plösen över och knyter ihop, helt enkelt! Och det innan de ens hunnit fatta vad det var som hände! Jajamen, så får det bli! Överkaxigt eller ej!

Annars har jag sett väldigt mycket fotboll de senaste dagarna. En del bra och annat som var mindre bra. Roligast, tycker jag, är när underdogs skräller och tar poäng (som Island) eller t.o.m vinner mot på papperet bättre motstånd.

Som Ungern. Som Nordirland. Eller som Wales som hade England i brygga via 2-0 men tappade matchen till sist.

Det är just det där oberäkneliga som ger idrotten dess charm, tycker jag. Lyckades tajma in så att jag fick se Sanna Kallurs come-back-lopp på Stockholms stadion tidigare ikväll och oavsett hur det går sedan så tycker jag att det är berömvärt att kämpa i sex år för att göra come-back på tävlingsbanorna och åter få tävla i stora mästerskap.

Det beundrar jag och om det är någon svensk idrottare jag hoppas lite extra på inför årets OS i Rio så är det väl just hon. Det blir lite som de där serietidningarna jag läste som barn om idrottare eller klubbar som från hopplösa underlägen kom tillbaka och blev bäst. Åshöjdens BK för att ta ett exempel.

I USA är det just det man kallar "den amerikanska drömmen". D.v.s att från ett hopplöst eller åtminstone svårt utgångsläge sopa banan med alla konkurenter och bli världsbäst FAST ingen trodde på en från början.

Och DET kan väl ingen tycka illa om. Så den amerikanska drömmen är nog inte så amerikansk som jänkarna tror, den är nog universell. Den lilla människan som besegrar den stora trots hinder och motgångar!

Därför borde väl hela världen ÄLSKA om lilla Sverige från snöiga Norden skulle gå åstad och ta hem EM-turneringen. 

Ja, ni ser ju själva hur jag tänker då det dra ihop sig till match i stora mästerskap...

Spela på resultat tänker jag dock inte göra. Mitt spelande inskränker sig till en eller annan travrad då och då.

Imorgon är det fredag och då ska jag köpa andelar från Willys där jag varit så lyckosam hittills denna vår. Men det blir på vägen hem efter min brunch på "Det Stora Blå" (IKEA) med min tama husmekaniker imorgon.

Så håll tummarna, kära ordbrukare, för att Bäckis varit duktig på att tippa igen!