Så var man där igen - i slutet av en härlig frivecka och med fyra dryga skift framför sig. Den här gången har jag ju dessutom inte varit helt ledig. Igår var det skyddskommitté och idag var jag inne och skrev protokollet från mötet. 

Jag hade ju tänkt mig att få lämna in bilen i måndags morse men döm om min förvåning då jag såg att de har semesterstängt även den här veckan. Så endera missförstod jag Magnus som jag trodde sa att de bara skulle stänga i en vecka och ha öppet med färre personal övrig tid. Det finns förvisso andra verkstäder men med det fel jag har på min bil vill jag inte köra den längre än nödvändigt. TIll Magnus är det inte ens 500 meter och ska jag till någon annan så är det minst en halvmil. Eller att jag lägger en tusenlapp eller två på en bärgare. Nänänä!

Utan hon får stå även denna vecka. Ragatan...

Till mötet igår tog jag bussen men idag beslöt jag att det var hög tid för mig att börja röra mer på mig igen och plockade därför fram cykeln.

Vars  däck förstås tappat tryck från ifjol höst och jag kunde snabbt konstatera att jag var för tung för att riskera att förstöra däck och fälgar. Och eftersom min cykelpump bara kan pumpa gammaldags cykelventiler med ventilgummi, ni vet så kunde jag inte pumpa den heller.

Men, tänkte jag, det finns ju en tryckluftspistol på en pelare alldeles innanför portvaktsgrinden på jobbet. Där vet jag att man kan pumpa fast man har ventiler av samma typ som bilar har. Alltså ledde jag cykeln de fyra kilometrarna till mitt jobb och blåste i luft då jag kom fram. I bakdäcket funkade det helt ok men framtill ville inte däcket släppa in nästan någon luft alls.

Efter en kort överläggning med mig själv bestämde jag mig för att cykla och gå växelvis till närmaste bensinmack. Den som låg alldeles ovanför där jag bor stängde ju i november ifjol när nya macken vid nya E4 stod klar.

Så på Shellmacken ytterligare 3 km bort lyckades jag så reglera trycket till rätt nivå.

Solen gassade ju dessutom från molnfri himmel vilket tillsammans med min obefintliga kondition gjorde resan ytterst ansträngande. Lättjans pris, kanske man kan kalla det!

Jag som var så duktig ifjol höst och tränade regelbundet både styrka och kondition har visst blivit en ännu värre soffpotatis än jag varit förut.

Då jag äntligen kom hem och hade låst in cykeln var jag genomblöt av svett så jag satte mig framför min nya fläkt och väntade tills jag slutat svettas och ställde mig därefter i duschen. Och nu känner jag av mitt tuffa pass i flera delar av min förslöade kropp. Knäna, ryggen plus inte minst lite längre ner.

Där ryggen byter namn, alltså, om man säger så.

Varför tillverkas inte bekväma sadlar längre? Varför ska de vara såna arselplågare? Smala och hårda! Grrr...!

Men... imorgon bitti ska jag förbaske mig på´t igen! Har bestämt att jag ska cykla till jobbet inte bara imorgon utan tills vidare. Jag vet att det är jobbigt i början men jag vet också att man måste igenom det innan flåset kommer tillbaka. Så den illgröna mountainbike jag köpte begagnad för två år sen ska få göra rätt för sig framöver.

Det spar ju dessutom pengar att varken köra bil (om jag nu får henne i kördugligt skick något mer...) eller åka buss. Lokaltrafiken här tar 25 spänn för att frakta mig och min matväska dessa 4 km till jobbet. 200 kr, alltså för två dag- och två nattskift. De pengarna kan man göra nåt roligare för och dessutom kanske bli lite mer nöjd med sig själv när man kommit förbi den värsta tiden och börjat bygga lite kondition igen.

Så imorgon bitti grenslar jag åter "gröna faran" och intalar mig själv att "Allt som inte dödar gör mig starkare". Lite ont i knän, rygg och inte minst arsle har väl ingen dött av! Bara att bita ihop och gilla läget.

Annars... så kom vi till sist iväg till Axfood igen, min tama husmekaniker och jag. I måndags var vi där och till min stora glädje hade de en hel massa Slaktarbiff (Njurtapp) kvar. Och nu kollade jag kilopriset. 45 kr/kg tog de för dessa läckra köttbitar. Jag valde ut fyra stycken till det facila totalpriset av en hundralapp. Så på nästa frivecka ska jag nog avnjuta en sådan igen.

Kudden och täcket i min säng ropar förföriskt efter mig nu och det börjar väl bli så dags att komma omkull, som min mormor brukade säga. Så jag kan skutta ur sängen vid helvfem imorgon bitti med ett lyckligt "Äntligen!"

Som en ubåt dyker jag upp igen om nån dag, vecka eller månad!

Ha det, kära ordbrukare!