Bara halvvägs in i september ännu men redan är det så uppenbart att mörkret åter kryper på oss. Jobbade tidiga passet i portvakten idag och till skillnad mot förra veckan är det nästan becksvart ute när man kommer till jobbet vid halv fem på morgonen. Förra veckan var det gryning vid den tiden. Då jag njöt första koppen ur perkolatorn kunde jag bevittna hur solen belyste de tunna skyarna underifrån och färgade dem i vackra kulörer. En kvart över sex var det i stort sett ljust ute. Och värre blir det...

Då jag återgår till skiftgång i oktober kommer det att vara mörkt när jag åker till jobbet oavsett om jag jobbar dag eller natt. Gruvsamt känns det!
Och än mer gruvsamt är det med tanke på hur trött jag är nästan hela tiden. Trodde jag skulle bli piggare av att slippa nattskiften ett tag men det verkar nästan tvärtom. Efter tips från en vän ska jag åka till apoteket endera dagen och köpa hem lite vitamintillskott. Och zinktabletter tyckte hon också att jag skulle köpa då jag hade beskrivit mitt mående. Så jag får väl pröva med det och hjälper inte det kanske jag måste försöka få en läkarundersökning så jag inte går och bär på något som man inte vill bära på. Utöver överskottskilona, menar jag.

Det är t.o.m så att jag stängde ner TV;n för en stund sen FAST det pågår match i world cup mot Finland. Och DET skulle oroa alla som känner mig väl ganska mycket. 

Men det kändes meningslöst att sitta där i soffan och kämpa mot sömnen så jag mellanlandade här ett slag. Resultatet får jag ju veta så fort jag loggar in nästa gång men att inte ens hockey på absolut högsta nivå kan få mig att vaka till midnatt känns inte bra. Det är liksom "inte jag" på något vis...

Det är fyrtio år sedan den här turneringen spelades för första gången. Då hette det Canada cup och jag var arton år. De enda matcherna jag missade då var de som inföll under mina nattskift.

Och det är klart att åldern är en del av förklaringen men är det HELA förklaringen.

Nåja, det lär väl visa sig! Endera överlever jag eller också inte.

Imorgon har jag sovmorgon och behöver inte stiga upp förrän sju, börjar jobba halv nio och jobbar till fem. Ta sovmorgon ni också, kära ordbrukare. 

Och om chefen/arbetskamraterna eller andra häcklar er då ni väl kommer dit kan ni svara som en av mina tidigaste arbetskamrater. En man i sextioårsåldern då 1976-77 som hette Albert. Han sa...

"Era dumma jävlar! Det fattar väl vem som helst att jag inte kan stiga upp och åka till jobbet förrän jag har vaknat!"

En annan gång förklarade han det med att...; "Kärringen låg på nattskjortan min och det törs inte fan väcka henne innan hon har sovit klart!"

Nu har jag ju ingen "kärring" att skylla ifrån mig på. Men däremot har jag flextid så jag FÅR komma lite för sent om jag behöver. Godnatt Sverige, var du än är!