Dags igen för några små funderingar på det gamla temat "Är´nt´e kônstut?" Det var ett tag sen sist men detta tema lär komma tillbaka fler gånger om jag och ni bara får leva och ha hälsan. Till exempel...

"Är´nt´e kônstut" (Betyder: Är det inte konstigt? -utifall någon sörlänning läser...) att folk som inte har barn tror sig veta allt om barnuppfostran? När föräldrar sitter i fikarummet på jobbet och diskuterar hur man ska hantera den eller den situationen med sin fem-, tio-, eller 15-åring. Då finns det alltid någon barnlös jävel där som ska dryga sig och utbrister att; "Det är ju bara att..." följt av en lång och till synes fackmannamässig förklaring om hur man ska göra för att göra rätt.

Samma fenomen uppträder då hundägare pratar om sina våndor om hur de ska få hunden att endera göra något eller att sluta med något. Då finns det nästan alltid någon jävla viktigpetter i lokalen som talar om hur man ska agera för att uppnå önskat resultat.

Nej, det finns för lite ödmjukhet här i världen. Och alldeles för många besser-wissrar! Såna där som tror att de vet och kan allt och gärna dessutom undervisar sin omvärld.

För egentligen vet vi ju inte ett skit. Varken vi vanliga dödliga eller de där förstå-sig-på-arna som älskar att utmåla sig själva till allvetande orakel. Tänk om alla kunde ha det som utgångspunkt! Att... Jag vet inte ett skit men kanske min omgivning gör det. Att försöka lyssna lite mer på världen omkring oss.

Jag har en dotter som under sin uppväxt ofta försökte läxa upp mig och hon var helt ointresserad av att höra vad jag eventuellt hade att säga. Jag sa till henne en gång då hon var i tonåren att... "Du har fått två öron men bara en mun. Tror du inte att det kanske betyder att du ska lyssna dubbelt så mycket som du pratar?"

Just då, DEN gången tystnade hon. Men jag vet inte om jag kan påstå att hon lärde sig särskilt mycket av det. För det är fortfarande så att man inte pratar i telefon med henne - man lyssnar! Och någon enstaka gång händer det att hon lyssnar men inte är det ofta.

Men so what? Jag älskar henne ändå precis som alla hennes tre syskon. Och vet att de, lika lite som jag, är felfria!

Klockan närmar sig tio och jag ska kolla mitt travspel innan jag stänger ner dumburken och kryper ner mellan lakanen för att sova mig i form för ännu en arbetsdag i aluminiumframställningens tjänst. Och det, dessutom, utan den minsta aning om vilka spännande, intressanta och självförverkligande arbetsuppgifter som väntar mig imorgon bitti klockan sex. Har jag tur så blir det truckkörning...

Den högt ärade läsekretsen, om än liten till antalet, tillönskas därmed en angenäm natt och en riktigt skön tisdag!

Sköt om er, kära ordbrukare, i Lenhovda, Örsundsbro, Veddige och Mjällom! Vi ses!