Borde kanske ha sparat rotmoset till idag istället för nu skulle man verkligen behöva piggas upp. Donald Duck... F´låt Trump är den som amerikanerna tror är bäst skickad att leda stormakt nr 1 på jorden. Inte vill jag hänga en alltför stor gloria över Hillary heller men det här känns inte bra.

Känslan påminner om vad jag kände för trettio år sen ungefär. Då var detr ungefär... "Inte kan de väl välja en avdankad B-skådis som borde ha pensionerats för länge sen?"

Det kunde de! Likaså kunde de välja pajasen Trump. Vad är det med folk?

Igår läste jag i en av kvälssdrakarnas nätupplaga vad ett tiotal svenskar bosatta i USA tycker. (Mest hockey-, golf- och tennisspelare). En av dem sa att han höll på Donald, flera att de gillade Hillary bäst. Men det var också flera stycken som satte ord på mina egna tankar om saken. Att det är märkligt om USA, ett land med över 300 miljoner invånare, inte kan skaka fram två vassare presidentämnen än Trump och Clinton.

Och min nästa tanke blir...

Om det är möjligt för en sån som Donald Trump at bli president i USA så ska ingen komma och försöka lura i mig att det är omöjligt att SD får egen majoritet i Sveriges riksdag. Beröringspukterna mellan deras politik är många och jag tvivlar på att svenskarna är smartare än nordamerikanerna. Så.. de politiker som inte vill ha samma fenomen här hos oss får nog kanske börja dra på sig blåställen och jobbba lite hårdare.

Så det är inte utan att man blir lite trumpen. Man kan ju åtmnstone glädjas åt att hans namn innebär möjligheter till halvtaskiga ordvitsar som ger oss möjligheten att skoja om honom. Det gäller att plocka russinen ur kakan hur fattig och mager den än är!

Och fimbulvintern tycks ha slagit sig ner för att stanna. Ännu en dag med snöyra och flera minusgrader. Jag har latat mig riktigt duktigt och via digitalboxen tittat ikapp vad jag missat på TV den senaste tiden. Imorse när sonen åkt till sitt jobb tappade jag upp ett skönt bad där jag sedan låg och mjukade upp förhårdnaderna under mina hälar men även leder i rygg, knän och höfter. Tog mig själv på orden alltså att man borde bada mycket oftare när man nu har förmånen att ha ett badkar.

Imorgon är sista lediga dagen. På fredag ska jag på´t igen. Slit och släp! Ingen rast och ingen ro!

Så sköt om er, kära ordbrukare, i Lenhovda, Treslövs läge, Altersbruk och Jönåker. Vi ses!

Orden i rubriken lär vara ett citat av förfataren och krönikören Torsten Ehrenmark. Varför jag lånat dem ska ni nog bli varse innan inlägget är över.

Vintern är över oss. Med full kraft från första stund. Inget jävla duttande med några cm snö som tinar bort efter en dag utan rejäla mängder (20-25 cm) och flera minusgrader. Det är mycke möjigt att den här vinterns första snö blir det sista som smälter till våren. Igår och i förrgår vräkte det ner oavbrutet hela dagen och natten emellan också.

Då är det ju tur att man kan hitta små ljuspunkter på andra sätt. Sånt som gör dagen mer uthärdlig.

Efter viss tvekan sopade jag Madame Citroen någorlunda fri från vitvaror och tog Gud i hågen med förhoppningen att jag skulle kunna ta mig till min arbetsplats dit jag var kallade på ett möte klockan nio imorse.

Jodå, det gick. Och det gick bra. TROTS sommardäck på bilen. Åkte förbi däckfirman men där var kön ungefär 12-15 bilar så även om de är snabba skulle jag ha fått vänta säkert ett par timmar.

Något modstulen åkte jag då till Willys för att proviantera lite.

Och där låg det! Tecknet på att när allt är som jävligast kan det dyka upp små glädjeämnen som piggar upp en i alla fall för stunden. I charkdisken fann jag en alldeles utsökt rimmad fläsklägg och hanna precis ta den före en annan gubbe som också hade spanat i samma köttstycke som jag.

Nämnda köttstycke har precis kokat färdigt och står och svalnar i sitt spad av vatten, kryddpeppar, salt, lagerblad samt en gul lök delad på mitten. Kokspadet ska silas av sedan för att koka kålrot, potatis och morötter till rotmoset som får utgöra meningen med livet just denna novembertisdag.

Av nån outgrundlig anledning gled min tanke nu över på en händelse ur livet, en sann anekdot från sent 70+tal. Så dags i livet hade jag en arbetskamrat som helt saknade skam i kroppen. Han kunde säga precis vad som föll honom in till nästan vem som helst. Låt oss kalla honom Olle.

En gång stötte vi ihop på Systembolaget, han och jag. Vi stod i varsin kö men jag hade många fler före mig än han. Det skojade han förstås om men när det bara var den äldre damen framför honom kvar så stannade hans kö upp rätt ordentligt. Den smått fisförnäma tanten med både hatt och handväska plockade fram ett fullklottrat A4.papper och började räkna upp vad hon skulle ha. Flera gånger berättade hon också med hög röst vad hon skulle servera sina gäster och liksom stämde av med damen i kassan att hon valt rätt drycker. Dessutom berättade hon för expediten (och alla andra i lokalen) att Ture inte ville ha rödvin så hon måste ha ett par öl åt honom. Samt att Margit inte tålde skaldjur så hon skulle få nåt annat till förrätt. "Kan hon dricka samma vin som vi andra då?"

Vi andra kunde alltså snart både hennes meny och gästlista

När jag hade handlat mitt och vände mig för att gå blev det så Olles tur. Då plockar han fram en konservburk ur ICA-kassen han hade i handen och imiterade den förnäma damen...

"Jo, jag har köpt en burk Mor Olgas Pölsa här. Kan det komma nåt annat vin på tal än brännvin till det? Nähä, jag tänkte väl det. En hela renat, tack!"

Gissningsvis 30-40 människor i lokalen brast förstås i skratt. Utom kanske den lilla tanten som handlat. Men hon var på väg ut och jag är inte säker på att hon ens hörde. OCH... expediten som stod mittemot Olle på andra sidan disken snörpte på munnen och tittade på Olle.

"Du är bestämt inte riktigt nykter, du! Kom tillbaka när du har nyktrat till!"

DÅ... utbröt en om möjligt ännu större skrattsalva. För ALLA i lokalen, utom just den expediten, hade fattat att Olle var en av dessa amatörkomiker som inte gärna missar en chans att få folk att skratta. 

Andra kunder och expeditens kolleger lyckades också få henne att inse det så Olle fick sitt helrör.

"Men jag går aldrig mer till hennes kassa", sa han då vi pratade om saken en tid senare.

Nu är ju det problemet ur världen för länge sen eftersom vi numera är betrodda med att själva hämta våra bäska droppar, Cointreau, Explorer eller Päroncognac för att sedan välja rätt kassakö. Förr var det ju rena lotteriet vilken kö man ställde sig i..

Som avslutning för idag ska jag lägga till en bild (som jag så sällan gör) som visar att det inte bara är gott - Det är vackert också! Låt mig presentera min middag från tidgare idag! Fläsklägg, hemlagat rotmos och till detta en klick Västerviks Senap samt glaset fullt från Mittsverige Vatten. Top nodge rakt igenom, alltså!

"Nu börjas det", skrev jag senast. Och efter det så fortsatte det. Igår, inatt och idag på morgonen har vår herre hällt snö över oss här på Sveriges midja. 10-15 cm kall, vit, jävla snö har vi fått. 

Ovanligt tidigt, för att vara på senare år. Men nu vet man ju inte om den ligger kvar. Den första snön gör ju oftast inte det utan töar bort inom några dagar. 

Det är på gott och ont, det där med snön. På gott därför att det blir ju mycket ljusare ute. På ont (för mig) eftersom jag ännu inte satt på dubbdäcken på Madame Citroen. Hon har fortfarande sommarskorna på. Så det var med en viss spänning jag åkte till stan en sväng förut. Jag körde lugnt och med stora marginaler, väl medveten om att bromssträckan blir väldigt lång utan dubbarna. Och hon tog mig både till Lidl och hem igen utan missöden. 

Men imorgon bitti är det jag som bär upp snödäcken och lastar dem i bilen. Sen åker jag till samma firma som skiftade åt mig i våras. Skylten står kvar på trottoaren, 150 kr för däckbyte runt om.

När det kostar så  lite ser jag ingen anledning att kräla omkring på knäna själv och krångla med det när det bara är att köra in bilen i deras varma sköna verkstad och dricka en kopp kaffe medan två män med maskiner och lyftutrustning fixar det på fem minuter. Det är absolut värt 150 kronor!

Om en halvtimme börjar sista akten för året i det drama som heter fotbollsallsvenskan. GIF möter Djurgården på Norrporten arena inför, gissar jag, närapå tomma läktare. Några eldsjälar är säkert på plats men när inget av lagen har något att spela för så misstänker jag att folk hellre stannar hemma när minusgrader råder därute. Ska tända höstens första brasa i öppna spisen och boa ner mig i soffan med varmt kaffe och kanske en liten "virre" i andra halvlek. Tur att konstgräset på Norrporten har värmeslingor så de inte behöver halka runt på snö och is.

Sist kan ni väl hjälpa till att hålla tummarna att travspelet går lite bättre idag. Igår hade jag bara tre rätt på V75;an så jag hoppas miljonerna rullar in medan jag kollar på GIF Sundsvall-Djurgården...

Låter rubriken ödesmättad? Jo, men det är den kanske också. Litegrann. Vad är det då som "börjas"? Jo, den där delen av året som jag har så svala känslor för.

November!

Behöver jag egentligen säga mer? Om någon nån gång frågar hur jag mår en sån där dag då man känner sig låg på alla sätt som finns tror jag att jag ska svara med ett enda ord - november.

Man borde knappast behöva förklara sig närmare. De flesta skulle säkert fatta.

Januari är nästan ännu värre medan februari väl ungefär står i paritet med just november. Mörka, regniga/snöiga, blåsiga, kulna, förbannade november.

Bara att skriva orden jag präntat ner så långt får mig nästan att vilja gå och hämta en kofta och en kopp med varm dryck. Men...

Den enda dryck jag uppskattar som varm är kaffe och eftersom jag planerar en date med min kära kudde inom ganska snar framtid är inte det så lyckat för då piggnar jag oftast till. Kanske man måste lära sig att bli te-drickare också...

Första arbetsdagen gick åt helvete. Jag har nästan inte åstadkommit någonting alls. Idag var en sån där dag då en annan avdelning (som vi är helt beroende av) fick problem och kunde inte leverera det de ska till oss. Då blir det så att man går ut hårt på morgonen och gör så mycket man kan. Resten av dagen ägnas åt att vänta på att de ska få ordning på grejerna och börja producera. Timme för timme. Hela tiden beredda att köra igång och slita hund för at jobba ikapp. 

Men de kom aldrig igång utan vi gjorde några enklare småjobb mest för att fördriva tiden.

Om man har en mer positiv attityd än jag klarar av att uppbringa såhär års kunde man ju se det som att vi tog jävligt bra betalt för att göra nästan ingenting i tio timmar av tolv. Tumrullning och nötande av byxbaken kan ju vara både trevligt och behagligt men inte så länge.

Nåja, arbetsdagen är över och hemkommen ställde jag mig att sno ihop lite blomkålsmos som tillbehör till den matlåda jag hittade i frysen med någon sorts kött och sås i. Det blir morgondagens lunch. Middagslådan står redan i kylen på jobbet eftersom jag bara orkade äta en gång idag. Kanske var det den gamla tesen att "Den som icke arbetar skall icke heller äta" som ringde nånstans i mitt undermedvetna. Nej, förresten, såklart var det inte det! Hade jag blivit hungrig så hade jag såklart käkat upp maten.

Nej, november är svaret på även det. Denna vedervärdiga årstid då man vet att det bara bli mörkare och kallare för varje dag som går. SMHI hade hotat med snö också men över Sveriges midja har då ingen snö fallit ännu i alla fall. Tur är väl det för jag har inte kommit till skott med att få på vinterskorna på Madame Citroen. Kanske hinner jag på torsdag innan första natten på väldigt, väldigt länge. Tror inte att jag har gjort ett nattskift sen tidigaste augusti.

Tagit betalt för dem har jag förstås gjort eftersom jag varit tillfälligt utlånad till annan avdelning i företaget.

Så vi får se hur det går med det! Kanske återkommer jag och skildrar även det. Eller så har ni turen att jag låter bli. 

Har sagt det förr men jag säger det igen; November kan dra åt h-e!

OCH STANNA DÄR SEN!