Så kom jag då äntligen till skott och fixade en tid på vårdcentralen. Jag mår ungefär som förut men den där gnagande oron är borta nu.

Orkeslös, trött, hosta, ont i bröstet, övervikt, man, nästan sextio... I huvudet har jag radat upp riskfaktorerna och blev mer och mer orolig att mina dagar kanske var räknade. Och efter läkarundersökning, provtagning och mer läkarundersökning och provtagning var läkaren redo att lämna ett utlåtande. Han läste på sin dataskärm och jag tittade på den bekymrade rynkan mellan hans ögonbryn. Och han hade ändå varit glad och skämtsam hela tiden.

Så jag tog mod till mig och ställde den naturliga frågan; "Kommer jag att dö?"

Då nickade doktorn och såg på mig.

-Det gör vi alla, förr eller senare, sa han. Men  du kommer knappast att dö av de åkommor som fick dig att komma hit.

Sen frågade han varför jag inte kommit redan i höstas då allt började. Eller i december då krafterna började sina allt mer. Och jag hade väl inget bra svar på det mer än att jag trodde det skulle gå över av sig själv.

Smärtan i bröstkorgen fick jag veta att den hängde samman med min nattliga vurpa på badrumströskeln före jul. Han sa att jag troligen spräckt ett revben eller två och att det var läkeprocessen som gör ont.

Dessutom var lungsäckarna inflammerade och jag har dessutom ett ganska elakt virus i kroppen.

Lunginflammation, spruckna revben och virus! Är det konstigt att man inte är på topp då?

Behandlingen är redan inledd. Antibiotika för lunginflammationen och cortison mot smärtan i bröstkorgen ska förhoppningsvis göra mig till en ny människa på 5-10 dagar. Dessutom sa han att jag ska ta det så lugnt som det bara går åtminstone veckan ut. Sen får jag röra på mig om jag vill, mer än att handla hem det viktigaste, alltså. Men ingen motion i ordets rätta bemärkelse förrän jag ätit hela penicillinkuren.

Tvåhundra kronor kostade det och sällan har något varit så värt pengarna för mig. På apoteket räknade jag med att få slanta upp desto mer men där var det ännu billigare - bara 140 kronor.

Billigt, om det gör mig frisk, vilket jag förstås både tror och hoppas!

Skönt också att alla övriga värden var hur fina som helst utom sänkan. Men den går till sig när resten gått till sig.

En annan sak jag funderade över under och efter mitt besök på vårdcentralen var... Att det är tur att jag inte har invandrarskräck eller muslimfobi.

Doktorn hette Hassan vilket väl antyder härkomst från ett land där många är muslimer. Men jag blev inte rädd för honom ett enda dugg. Och kan ni tänka er - han verkade hur kompetent som helst.

Inte heller sköterskan som jobbade på provtagningen skrämde mig det minsta. FAST hon bar någon sorts huvudduk som dolde hennes hår. Också hon mycket vänlig och kompetent, lyckades sticka mig utan att jag kände det nästan.

Vänlig och trevlig var också hon. Så hur gör de där som är så rädda för folk som bryter lite när de talar vårt språk?

Ber de om en arisk sköterska eller läkare? Eller...?

Men vem bryr sig? Egentligen!

Så nu ser jag åter framtiden an med lite mer tillförsikt än jag gjorde då jag vaknade imorse. Chanserna att bli fullt återställd är goda och min framtid se ljusare ut än på länge.

Imorgon ska jag till exempel, i all stillsamhet, bekanta mig med min nya telefon. Mitt abbonemamg går ut och min gamla "aj-fån" har spräckt skärm så det kändes som dags att köpa ny lur. Jag har hämtat men inte packat upp den.

Men jag ska ju ha något att pyssla med medan jag "tar det så lugnt jag kan" också.

Unna er det, ni med, kära ordbrukare! Ta det så lugnt ni bara kan i slott och koja från Treriksröset till Smygehuk och i resten av världen också för all del! "Sedan" är ett vackert ord! Liksom "imorgon"! Arrividerci!