Inte sedan dagen för nyårsafton (ifjol alltså) har mitt kära Timrå IK lyckats vinna en match under ordinarie tid och ta full poäng, d.v.s tre stycken. Sju matcher har spelats sedan dess och först ikväll lyckades vi bärga alla tre poängen och det dessutom mot arvfienden Modo i Örnsköldsvik. Vid seger för Ö-vikarna hade Modo flåsat oss i nacken i tabellen men nu är avståndet hela nio poäng och det känns tryggt.

Allt ont jag sagt och tänkt om C-more under förra hösten tar jag kanske inte tillbaka men jag förlåter dem. För nu visar de Timrå varenda omgång. Tre matcher ska spelas denna vecka av mina rödvita hjältar och samtliga sänds på TV så jag kan se dem på stor skärm sittande i en skön soffa istället för framför datorn på en halvtrasig datastol. (Nej, jag har inte haft råd att köpa en ny ännu!)

Sen är det ju inte bara själva segern som är en källa till glädje ikväll utan sättet man vinner på. Egentligen var inte skillnaden jättestor mellan kombatanterna i "Slaget om Västernorrland" som journalisterna älskar att kalla det.

Nej, den avgörande skillnaden ikväll stavas nog Jonathan Dahlén, son till legendariske landslagsmannen och NHL-proffset Ulf Dahlén. Timrå har honom - Modo har det inte.

Jonte gjorde två riktigt snygga mål och skapade ensam mer oreda i Modo-försvaret än resten av Timrå IK tillsammans.

Underbart att se honom på bästa spelhumör. Det går liksom inte att stoppa honom när han spelar sin bästa hockey.

Saken blir inte sämre av att vi har ett sparkapital vid namn Elias Pettersson som i sina bästa stunder är minst lika bra. Under några matcher under hösten spelade bägge på toppen av sin förmåga och när de gör det finns inget lag i hockeyallsvenskan som rår på Timrå. Så bra är dessa två juniorer!

Så det gäller att passa på och njuta av hockeygodiset medan man kan. För den enda chansen att någon av dem spelar kvar här nästa vinter är ju om Timrå skulle gå upp i högsta divisionen (SHL). Men inte ens då är jag säker på att ens en av dem blir kvar ett år till.

Men fler än dessa två var bra ikväll. Sebastian Lauritzen har i alla fall jag aldrig sett bättre i Timråtröjan. Adam Ohre, vår reservmålvakt som jag starkt har ifrågasatt gör en hjälteinsats i målet. Jesper Dahroth gör matchens kanske snyggaste mål (5-1) men då var ju matchen i praktiken redan avgjord.

Och så måste jag åter få berömma en spelare som aldrig syns i skytteligor, aldrig får de stora rubrikerna, aldrig nämns när man utser matchens lirare.

Emil Berglund, krigaren! Emil Berglund, kämpen! Han gör nästan aldrig mål. Men han gör heller nästan aldrig en dålig match. Trots sina 172 cm och 75 kg tvekar han inte att gå i närkamp i sarghörnen med bjässar som är 20-25 cm längre än han och väger 20-30 kg mer. DET är värt respekt i alla fall i min bok. Lite som humlan som trots alla vetenskapliga beräkningar inte borde kunna flyga gör han det ändå. För ingen har talat om för honom att han är en liten fimp jämfört med många motståndare. Challes grabb visar härlig inställning i så gott som varje match och det tycker jag också ska berömmas. Så jag hoppas han får det beröm han förtjänar från lagledningen. För av media får han det aldrig.

Mitt eget träningspass ställdes in idag. Kanske var jag bara lat men jag tyckte mig känna av smärtorna i bröstkorgen igen imorse då jag steg upp så jag valde att skjuta upp min come-back på gymmet till onsdag. Imorgon är ju körd p.g.a möten hela dagen.

Därmed avslutas dagens lyckliga inlägg. Timråseger är bästa huvudkudden!

De vördade ordbrukarna tillönskas en angenäm natt tillsammans eller var för sig i Skattungbyn, Obbola, Treslövs läge och Långshyttan. Var inte rädda om er - LEV!