Igår var jag intressant! Och det inte bara för en utan för TVÅ personer! Som dessutom båda är läkare, bara en sån sak.

För tre veckor sedan fick jag diagnosen dubbelsidig lunginflammation och förskrevs för den skull att äta mig genom en kur med antibiotika. Vilket jag förstås gjorde som den gode patient jag försöker vara.

Den gången var doktorn lite förundrad över att alla värden så så bra ut med tanke på mina beskrivningar av hur jag mådde. Det var bara sänkan den gången som var lite för hog.

Igår var den inte lite för hög längre utan åt h-e för hög. Allt annat vad värden heter hade också barkat iväg så långt att den läkare som fick mig på sin lott igår tillkallade även Hassan som undersökte mig senast.

Blodtrycket hade gått upp på mycket att de övervägde att medicinera även för det, blodvärden och blodsocker bevisade samma sak som mun och tangentbord uttryckt ideligen - att jag inte mår riktigt bra.

Så det är alltså ingen vanlig vardagspneumoni jag har fått utan en rejäl en som spottar penicillinkuren rätt i ansiktet och sedan reser sig och slår ner mig en gång till med ännu större kraft.

Den antibiotika jag fick utskriven igår ska vara dubbelt så stark så nu vore det väl självaste (ja, ni vet vem jag menar) om inte veten skapen och jag ska knocka den ändå. Jag fick även en slemlösande medicin som jag ska ta på morgnarna samt jordens mest effektiva hostmedicin. Coccilana Etyfin heter den och skrivs bara ut när det är riktigt besvärligt. Den bedövar slemhinnorna så man sover lite bättre och innehåller desutom en liten aning morfin som hjälper en att slappna av så man kan somna.

Om det sen är tron, hoppet, medicineringen eller ren inbillning vet jag inte men när jag vaknade för en halvtimme sen kände jag mig faktiskt lite piggare än igår morse. Sen dess har jag sipppat i mig en kopp hett citronté med en halv tesked honung samt tagit mina mediciner, vitaminer och zinktabletter. Dagens första kopp kaffe ska strax avnjutas för, som Martin-Ljung-figuren "Viking" sa i en gammal revymonolog; "Jag ska ju leva också!"

Känner mig nästan lite som hypokndrikern Viking när jag sitter här och gnäller över mina små krämpor. Om någon ordbrukare inte hört/sett den så kan ni göra det här...

"Min vänstra lunga är inte så stark . MEN DEN HÖGRA!" Såna gubbar görs inte längre. Och inte "se-på-fan-tabletter" heller.

Den medicin jag ordinerat mig själv består av vatten, alvedon, vila samt hockey på TV. Jag har gjort klart för min omgivning att jag inte orkar vara den där som servar och ställer upp i alla lägen den närmaste tiden. Återstår att se om de respekterar det.

Här hemma är vi lite mer trångbodda igen efter att lilla dottern flyttat hem igår. För vilken gång i ordningen vet jag inte säkert men hoppas att det snart ordnar sig med ny bostad åt henne. Ännu har vi inte märkt så mycket av det men jag vet att det kommer. Sonen och jag är ganska lika på de viset att vi försöker hålla någorlunda ordning omkring oss medan min "lillflicka" inte bryr sig så mycket om det. Har hon använt t.ex en sax så ligger den sedan kvar där hon använde den medan jag och hennes bror oftast hänger dem tillbaka på avsedd plats. Vi har pratat lite om det där problemet eftersom vi alla tre är medvetna om det. Jag sa att om hon anstränger sig för att försöka skärpa till sig en aning så ska jag anstränga mig för att inte irritera mig i onödan eller gnälla om struntsaker.

Jag spiller mitt gnällande här istället eftersom ni, kära ordbrukare, i alla fall har ett val. Ni kan trycka på slumpknappen när ni tröttnar på min klagosång. Därför ska jag också lämna er ifred nu i Väckelsång, Byxelkrok, Mellösa och Hissmofors. Nu ska jag dricka mitt kaffe och läsa nyheter!

Börjar med att berätta en gammal sliten vits som säkert många av ordbrukarna känner igen...

Gubben kom till doktorn och klagade över heshet, snuva, hosta och feber. Doktorn tog fram stetoskopet och satte det på hans rygg för att lyssna på lungorna. Därefter ombads mannen att hosta. Vilket han förstås gjorde och doktorn skakade bekymrat på huvudet.

"Den hostan, den låter inte alls bra", sa doktorn bekymrat.

"Inte? Och jag som har övat så flitigt..."

Det, kära ordbrukare, har också jag gjort de senaste dagarna. Jag snyter mig, hostar och kraxar om vartannat och känner mig mer och mer som schablonbilden av bortklemad man som gnäller för minsta lilla.

Men jag ÄR ju inte så´n! Jag ÄR inte nån gnällspik som pjålar över minsta lilla. Men givetvis får ni gärna skoja om mig som om jag vore ändå. Jag tillhör inte dem som känner efter hela tiden utan tvärtom är jag nog mera den som resonerar som så att... "Det går över! Det går till sig själv! En frisk kropp behöver inga läkare, den helar sig själv!"

Det är tre veckor sedan doktor Hassan gav mig antibiotika. Jag åt kuren precis som jag skulle, följde instruktionen till punkt och pricka.

Och blev bättre. Jadå, jag BLEV bättre. Men inte bra...

Istället tog det om och idag mår jag sämre än när jag senast träffade min läkare. Därför ska jag ge honom en ny chans att "fixa till mig" imorgon. 

Förhoppningsvis blir jag sjukskriven i åtminstone en vecka. Men helst två. I så fall ska jag vara ännu snällare mot min snart 60-åriga kropp än förra gången. Jag lovar, dyrt och heligt, att jag ska lägga mig ner så fort kroppen säger att den är trött. De senaste dagarna har jag sovit fler timmar än jag varit vaken. Men om det är vad som krävs så lovar jag att göra det också. För nu är jag trött på att inte orka! Trött på att bli andfådd bara av att ta ut soporna.

Trött på att bli sittande kvar i bilen då jag parkerat Madame Citroen för att samla kraft för att ta mig in i lägnheten.

Antagligen behöver jag bara en starkare variant av penicillin än den jag fick sist. Och sen blir det full fart igen!

Eller... Nej, läkarvetenskapen får tala om för mig vad som är rätt eller fel! Jag är ju ingen läkare.

Även för mina stackars ordbrukare vill jag komma i gammal god form igen för att läsa dessa litanior av pjål, gnäll och ämmel kan ju inte vara så roligt för er heller.

Så låt oss hoppas på bättre, gladare och ljusare tider åt oss alla. För "Det har tiderna själv bestämt!"

Det blir mycket hockey nu. Men det är ju den tiden på året så kanske inte så konstigt. Mitt hjärtas rödvita hjältar besökte ikväll en annan klubb med samma färger, nämligen Mora IK. Masarna som toppar tabellen i suverän stil mot mittenlaget Timrå borde väl vara en munsbit för dalalaget. Icke sa Nicke!

Eller rättare sagt... Icke, sa Jonathan Dahlén, Sebastian Lauritzen, Johan Matsson med flera. 

Jo, Mora tog ledningen i den första perioden men i den andra behövde Timrå bara 41 sekunder för att ändra 1-0 till 1-2 på jumbotronen i Smidjegrav arena i Mora. Timrå ägde den andra perioden fullständigt och Mora ska vara glada att underläget stannade vid 1-2 i andra pausen.

I den tredje kvitterade masarna och en kort stund kändes det som om matchen stod och vägde.

Då kom äntligen 2-3 på ett tjusigt backskott från junioren Hardegård. Mora tog timeout och chansade med att ta ut målvakten för att nå en kvittering. Men denna gång gick det inte utan Timrå kunde lägga in pucken i tom bur till seger med fyra mål mot två.

Det är knappt att jag vågar skriva det med risk att få det nedstoppat i halsen sen när allt går åt pipsvången men....

Det känns i kroppen som om Timrå IK är på väg att "göra en Leksand". Det gryr ett hopp inom mig att TIK ska göra om Leksands bravad från ifjol och gå hela vägen fast man inte var ett topplag i allsvenskan.

Alla ingredienserna som behövs finns ju i laget. En målvakt av hög allsvensk klass, ett försvarsspel som nästan alltid sitter hur tryggt som helst. Samt två av landets absolut mest talangfulla ungdomar.

Om 3-4 år kommer Elias Pettersson och Jonathan Dahlén att vara firade stjärnor på andra sidan Atlanten. I NHL.

Tänk så skoj det vore att få ta steget upp med dessa två, som kommer att vara ännu bättre nästa vinter. Plus ett kopppel andra lovande junisar som får täppa till luckorna då supertalangerna till sist flyttar till USA eller Kanada.

Storhetsvansinne? Nej, jag tycker inte det! Jag har ju inte precis gått ut och lovat eller ens krävt det av dem . Men jag blir inte jätteförvånad om de gör det.

Min gamla kära förkylning blommar för fullt igen och har det inte vänt till på fredag så får jag nog åka tillbaka till doktor Hassan eller någon av hans kolleger på vårdcentralen. Jag åt ju min antibiotikakur precis som jag skulle enligt bruksanvisningen och bättre blev jag ju. Men nu är jag tillbaka ungefär där jag var senast jag besökte vårdcentralen. Vaknade många gånger igår natt men steg inte upp förrän vid halv åtta imorse. Sedan tog jag det ganska lugnt och satt mest vid datorn på förmiddagen. Där jag somnade ideligen redan vid halv elva.

Så... då beslöt jag att låta kroppen få som den ville - jag kröp i säng och sov i tre timmar. Sen ungefär samma procedur igen innan jag återtog ryggläge strax före kl. 17 och slumrade sött i en dryg timme.

Ändå lyckades jag somna flera gånger under Mora-Timrå också.

Och somnar jag under en bra och spännande hockeymatch så är det nåt som inte stämmer riktigt. Då är något fel i kroppen. Så jag tar mina multivitaminer imorgon också men om jag är lika trött som idag så får jag nog tillkalla vetenskapen och be om ett nytt expertutlåtande.

Kanske är det bara åldern. Jag fyller ju sextio i december. Kanske får man vänja sig vid en mer ostadig hälsa.

Men jag vill ju gärna tro att jag skulle kunna få vara skapligt frisk och rask i åtminstone några år till.

Klockan tickar på och har nu passerat halv elva. Jag ska stänga ner här så fort jag kontrollerat om jag blivit rik på dagnes travspel. V86 på Solvalla och Jägersro.

Sköt om er, kära ordbrukare i Tänndalen, Sangis, Smygehuk och på Ölands södra udde. Vi ses! Tror jag...