Påsken sjunger på sista versen. Om den nu kan sjunga men ni vet ju att det där bara är en metafor. Vad är påsk bra för egentligen, frågade mig en arbetskamrat från förr i torsdags. Jag svarade att för dig är den ju bra för du får två dagar extra ledigt utan att det kostar dig något (mannen ifråga är daggående numera) och för skiftjobbarna är den bra för att de tjänar extrapengar om de jobbar.

Den är också bra för de skiftledare som arbetar då. Om skiftlaget drabbas av manfall i form av sjukdom har de bakfickan smockfull med namn på människor som för länge sedan erbjudit sina tjänster på övertid om det behövs. Så är det minsann inte alla andra dagar på året. Organisationen är ju byggd för robotar som aldrig blir sjuka. Som inte heller har barn som kan bli sjuka eller partners som kan drabbas och därför inte kan ta hand om de gemensamma barnen.

Det finns 22 befattningar per skiftlag. En av dessa räknar man som reserv för frånvaro av olika slag. Så om en person fått kompledigt och en annan blir sjuk så är vi genast en för lite och klarar inte av alla uppgifter.

Snålt tycker jag! För de är ju heller inte särskilt snabba att ta in vikarier för att kunna utbilda människor för fler jobb. Då går det ju också åt en person som utbildar.

Så jag är rätt nöjd numera med att ha blivit bortrationaliserad som skiftledare på 90-talet, Innan den stora utrensning man gjorde då var vi tre arbetsledare per skiftlag och ansvarade för 10-12 personer vardera. Den organisationen tålde en frånvaro på i alla fall 3-4 personer. Vi hjälpte ju varandra i första hand.

Men det var i en annan tid. Innan bemanningsannorexin bredde ut sig. Idag byggs väldigt många organisationer på övertid eller korttidsanställningar. Vi är ensamma i Sverige om vår tillverkning och därför snyter man inte kompetenta vikarier ur näsan hur som helst. En nyanställd behöver minst en månad innan hen kan jobba självständigt med EN arbetsuppgift. Att bli fullvärdig operatör tar flera år om man någonsin blir det. Att klara alla arbetsuppgifter vi har och kunna lösa problem självständigt är närmast en livsuppgift. Så...Nisse från Manpower är liksom inte aktuell hos oss.

Och just nu håller jag ju på att skaffa mig en ny kompetens som inte så många har. Och de som har den har så späckade scheman att de aldrig skulle hinna med. Dock har det vaknat en vag känsla i mig att de kan ha överskattat uppgiftens storlek. Chefen antydde innan jag började att ajg nog knappast skulle hinna göra klart innan det är dags för mig att övergå till mitt "sommarjobb" i portvakt & reception. Och ännu har jag väl inte full koll på omfattningen av jobbet men känslan är att det är tveksamt om jag ens får det att räcka hela vägen.

Men jag har bestämt mig för att gå lugnt och systematiskt fram. Låta saker ta sin tid och hellre se till att det blir rätt än att det går fort. 

Så tills vidare tar jag en dag i taget. Imorgon måste jag krypa i "uniformen" en stund på förmiddagen och delta i ett möte som hålls i en del av fabriken där man inte får vistas i privata kläder om man inte är besökare. Resten av veckan tror jag dock att jag kommer att tillbringa på kontoret. Utan blåställ, hjälm och stålhättor i skorna.

Några köttbullar som jag räddade från påskbordet, ett par prinskorvar och en omelett med spenat får bli LCHF-lunch imorgon tillsammans med en liten grönsallad. På onsdag ska jag träffa min nya viktcoach så får vi se vad hon säger om mina metoder. Samt förstås vad jag säger om hennes!

Tills vidare önskar jag mina ordbrukare en fortsatt härlig vår i Tanumshede, Vittangi, Örkelljunga och Alunda.