Som jag tidigare nämnt är två av mina barn adopterade. Från en annan del av världen där de flesta människor ser ut på ett annat sätt än de som bott i Sverige i århundraden bakåt i släkten.

Jag ser dem inte alls som annorlunda. För mig är de min äldsta dotter och äldste son, ingen skillnad från sina syskon som är mina biologiska barn. Jag ser fler likheter än olikheter.

Men på senare år har det blivit allt mer vanligt att de får känna av att omgivningen inte riktigt betraktar dem som fullvärdiga svenskar. Idag får de, så gott som dagligen, känna på den svenska nyrasismen. Vardagsrasismen som jag brukar kalla det fenomen att allt fler börjar använda ord som svarting, blatte och chokladtomte för att nämna några.

Detta är dock inte hela problemet, eller ens det värsta.

Häromdagen hörde jag på radion om en dokumentär som gjorts av en man med rötterna i en annan del av världen. Han själv hade kommit hit med familjen och upplevde att de som adopterats hit egentligen har en sämre sits än han själv. Någon dag senare skickade äldsta dottern en länk till den och då tittade jag.

Det handlar mycket om identiteten, att veta var man kommer ifrån. Det är svårt att växa upp och känna sig lika svensk som vem som helst men så fort man stöter på en spegel bli påmind om att man inte är det.

Det talades om psyksik sjukdom, om självmordsstatistik och ett utanförskap som glömts bort av samhället. Eller sopats under mattan.

Filmen blev så påträngande för mig att jag var tvungen att dela upp den i fyra delar för att orka se den. Jag har aldrig satt någon gloria över eget huvud för att jag har adopterat. Det finns ju fortfarande de som tror att man adopterar för att rädda barnet från svält, krig, fattigdom eller whatever.

Men, som jag sagt förut, adoptivföräldrar är precis lika egoistiska som folk som får barn på den vanligaste sättet. Man skaffar inte barn för barnets skull utan för sin egen. För att en eller två föräldrar längtar efter ett barn. Efter någon som för namnet vidare eller vad som helst. Jag tror inte att någon tänkt att de ska skaffa barn för att barnet skulle få det så bra med just en själv som förälder. Nej, egoister är vi! Så gott som allihop.

Denna dokumentär, som jag f.ö länkar ut längst ner på dagens blogginlägg, planterade en massa tvivel i mig och jag börjar åter undra om jag kanske gjort mina två äldsta den värsta otjänst som drabbat dem genom att ta hit dem utan att de själva kunnat välja.

Nej, såklart kan inte en tremånaders bebis välja varken det eller nåt annat. Men ändå!
För även om jag inte hänger någon gloria över mitt eller deras mammas huvuden så ville och vill jag dem ju väl.

Och ville så redan innan jag ens visste vilka de var. Ambitionen hos blivande föräldrar är väl alltid att barnet sak få det bra? Även om det inte är så självklart i verkligheten.

Och på ett sätt kan jag ibland känna att adoptivbarn har en fördel. Att de kanske är ännu mer efterlängtade eftersom det är en så lång och svår process att adoptera. Och dyr!

Då och då hör jag att adoptivföräldrar har "köpt" sitt barn. Inget kan vara mer fel. Såhär är det; Från och med att man blivit utvald som föräldrar till ett barn så betalar man barnets uppehälle, kostnader för själva adoptionen (domstolsavgifter, stämpelavgifter m.m) Plus kostnaden för resan hit och eskort för de som inte själva reser för att hämta. Barnen är alltså inte varor som är till salu utan man försöker säkerställa att varje barn får bästa möjliga chans till ett bra liv. Goda intentioner, alltså. Både där och här.

Så de som kommer hit och får nya föräldrar är alltså efterlängtade, vilket inte alltid är fallet med biologiska barn. Tyvärr!

Jag ville och trodde att mina barn skulle få det så bra som möjligt här hos oss. Och har väl försökt att göra vad jag kan för att det skulle bli så. Kanske har jag räddat dem från ett helvete. Eller så har jag gett dem ett! Kanske är det lite av både-och.

Efter att ha sett dokumentären känns det ibland som om jag borde be dem om förlåtelse för att ha tagit hit dem. Som om mina goda intentioner slagit helt fel.

Se dokumentären, kära ordbrukare. Och om ni, som jag, berörs av den, sprid den till bekanta och vänner.

https://www.svtplay.se/video/13246808/de-ensamma-en-film-om-adoption/de-ensamma-en-film-om-adoption-avsnitt-1