Arbetsdagen idag får mig nästan att skämmas. Sällan har företaget fått så lite tillbaka som idag. Hade ett möte inbokat som blev inställt och när jag satte igång med arbetet vid datorn visade det sig att det jag hade kvar att göra bara tog någon timme i anspräk.

Då borde jag förstås ha kontaktat min chef och sagt att jag var sysslolös men... Jodå,  jag ringde honom men han satt kanske i nåt möte eller nåt för svarade gjorde han inte. Och ringde heller inte tillbaka.

Så... då ägnade jag mig åt lite surfing på nätet och planläggning av mitt nya liv. Som startade i morse med att jag faktiskt kom iväg ut och röra på mig en stund innan jobbet. Styrkt i anden av detta tankade jag ner en stegräknare till mobilen. Jag vet nämligen att ett av de sätt som funkat förr att få igång mig själv har varit att tävla lite mot mina egna resultat. För tiotalet år sedan bodde jag i villa och hade en kilometer brant uppförsbacke den sista biten hem. Jag hade också för vana att cykla till och från jobbet under barmarksperioden. På vårarna var det jobbbigt som tusan med backarna på slutet men jag bestämde mig för att för varje dag skulle jag cykla några meter längre än dagen innan. Slutmålet brukade vara att trampa hela vägen hem utan att ändan lämnade sadeln. 

3-4 veckor brukade det ta att nå dit men då var jag ju också 10-15 år yngre än idag.

Steg upp gjorde jag vid fem, klädde på mig och gick ut. Inte så länge och inte så längt men en god början ändå! Sedan ägnade jag en hel del arbetstid åt att läsa in mig på lite nya spännande LCHF-rätter. Plus om effekterna av träning.

Sen undrar jag om inte dottern har varit inne här och läst för ikväll frågade hon om vi inte skulle gå ut och gå. För bara ett par dagar sedan hade jag säkert hittat någon ursäkt för mig själv att säga nej. Men nu sa jag ja och vi traskade en sväng längs strandpromenaden här nedanför. 

Och... ja, jag stannade några gånger och vilade på de träbänkar som någon godhjärtad person ställt upp längs vägen. Men vi gick ändå mer än tre gånger så långt som jag gick själv i morse och utan henne hade det nog inte blivit någon kvällspromenad. Så jag är ganska nöjd med första dagen i resten av mitt liv.

Jag vet att jag kommer att få bita ihop och kämpa fram viljan de första veckorna men bara man kommer över den där första höga tröskeln av motvilja så blir det ju snart motsatsen. Det blir nästan ett begär att komma ut.

Om de blir någon morgonpromenad imorgon får vi se men jag ställer i alla fall väckningen på samma tid. Sedan vet jag att morgondagens arbete innehåller två rundvandringar på fabriken med arbetskamrater från andra skiftlag som jag ska uppdatera i skyddsföreskrifter på två andra avdelningar.

Totalt närmare 5 km promenad. Låt vara att det blir ett antal stopp där man pekar, visar och förklarar men betydligt mer rörligt än idag.

Jag har förresten inte särskilt dåligt samvete för hur jag spenderade min arbetstid idag. För slår jag ut det över de dryga fyrtioett år jag jobbat där så ligger jag på plus, känner jag. Har alltså oftare gett dem lite mer än de egentligen betalar för. Dessutom var det ju inte bara ren nöjessurfing utan kanske har jag lärt mig saker som gör mig piggare, friskare och gladare. Kort sagt - en bättre anställd! Trötta gamla farbröder är väl inte intressanta för en arbetsgivare?

Ingen håller ju heller så mycket koll på vad jag gör och inte gör. Min chef har sitt kontor nästan en kilometer bort och jag sitter i det sista kontoret längst bort i korridoren då det är inte så mycket spring utanför dörren heller.

Och den stora biten av datorjobbet är ju klar och överlämnad till verkschefen för godkännande. Han var väldigt nöjd redan med det i förra veckan. Han trodde ju inte att jag skulle få tiden att räcka när jag började. Det som återstår nu är repetitioner med personalen på min avdelning gällande två andra avdelningars skydds- och säkerhetregler. Onsdag och torsdag har jag två rundvandringar att göra och vecka 24 ytterligare tre inbokade. Vecka 23 är jag ledig och då tänkte jag köra lite hårdare med motionen.

Nöjd med mig själv tillåter jag mig att vara ikväll. Inga hjältedåd precis men om man betänker vilken inbiten soffpotatis jag blivit på sista året så är det i alla fall en god början.

Så håll tummarna, kära ordbrukare, att jag klarar av att bita ihop och kämpa mig över det där första motståndet. Gör jag bara det så kommer resultaten inte att låta vänta på sig.

Slut för idag. Vi hörs! Kanske imorgon, kanske om en vecka eller tre, vi får se!