Den ryska björnen föll ikväll. Med 0-2 mot våra svenska tjejer. Ja, jag pratar förstås om fotbolls-EM för damer som pågår just nu i Holland. Och svenskorna vann utan att direkt imponera. Hade alla spelat på toppen av sin förmåga hade de kunnat vinna både två och tre gånger så stort. 

Å andra sidan spelade de precis så bra som de behövde för att bärga tre poäng och det räcker ju. Skösnpelet, finliret kan vi spara till kampen om medaljerna. Jo, jag tror att vi kan gå riktigt långt i detta mästerskap. Och framför allt så unnar jag inte bara spelarna utan fotbollslegenden Pia Sundhage den framgången. 

Som spelare var hon outstanding. Som coach har hon vunnit det mesta som går att vinna, om än inte med vårt eget landslag utan som förbundskapten för USA.

Och häromkvällen vände lilla Östersund upp-och-ner på fotbolls-Europa genom att slå ut självaste Galatasaray ur kvalet till Champions league. Vem hade tippat på det när de gjorde entre i allsvenskan förra våren. Det de har gjort saknar motstycke i svensk fotbollshistoria, deras engelske tränare borde väl nästan stå staty på torget i Östersund. Det ryktas om att många vill se honom efterträda Ewert Ljusberg som president i republiken Jämtland.

Mer fotboll blir det imorgon då mitt lag i allsvenskan  åker till Halmstad för att möta HBK. Det är precis mitt i serien nu och vi går in i andra halvan. Förra helgen möttes lagen här på idrottsparken (som arenan tillfälligtvis kallas tills de hittar en ny huvudsponsor efter Norrporten). Då vann GIF med 1-0. Det låter inte mycket men jag var aldrig orolig efter att målet blev till. Tyckte att det var klasskillnad mellan lagen. Därför har jag också gott hopp inför morgondagen, tror att giffarna mycket väl kan vinna borta mot Halmstad.

Annars... så har en arbetsvecka tagit slut idag och jag har "bara" tre veckor kvar innan jag får min långa kompensationsledghet. Det råder liksom lite sommarstiltje långa stunder på jobbet om dagarna och vi som jobbar ihop i portvakten har gott om tid att prata om både det ena och det andra. Man lär känna varandra ganska väl när man jobbar sådär tight ihop. Jag har också förstått att för tjejerna som jobbar ordinarie där så blir de lite trötta på varandra efter att ha jobbat ihop varje dag i 46-48 veckor av årets 52 vilket gör att jag känner mig lite extra välkommen när jag får rycka in där eftersom det för dem blir något av ett avbrott i tristessen, vardagslunken.

Vi skojade lite om det idag och jag sa att det var ju tur för Annika att Tanja kom tillbaka från semestern så hon slapp stå ut med mig mer än fyra veckor.

Vi skrattar mycket om dagarna. Oavsett vem av dem jag jobbar med. Men jag skulle ändå inte söka om en av tjänsterna blev ledig. Inte för att jag inte vill jobba ihop med damerna som är ordinarie nu utan för att jag inte vill ha deras chef annat än tillfälligtvis. Han är omåttligt impopulär hos dem och jag förstår dem efter vad de har berättat för mig. Själv har jag en helt annan relation med honom - det funkar hur bra som helst! Det beror troligen på att han står i något av en beroendeställning gentemot mig, han behöver att jag ställer upp när det krisar och då har han liksom inte riktigt råd att göra sig ovän med mig. Men det kan också bero på att jag är man liksom han och det är väl just den biten jag ogillar.

Plus att han är så auktoritär. Nästan lite militärisk - tycker om att peka med hela armen. Såna chefer har jag haft förut och ingen av dem har varit särskilt lyckad.

Även om jag tycker lite synd om de som måste ha honom som chef 365 dagar om året så är det inget jag kan göra något åt. Och därför lägger jag heller ingen större tankemöda på saken. Tre veckor till, sedan återgår jag till skiftarbete efter att jag har vilat och slagit dank i en dryg månad.

Onsdag och torsdag hade jag det senare passet (stängning) och båda dagarna lyckades jag tvinga mig till ett pass i träningslokalen innan jobbet. Och det börjar ge resultat. 7 kg minus sedan midsommar. I min ålder tror jag att man ska vara ganska nöjd med det. I yngre år gick det fortare att gå ner i vikt men det är bara att konstatera att man inte är 25 eller ens 35 längre. Utan saker måste få ta sin tid.

Liksom bloggandet... Det tar också sin tid men fan vet väl om någon blir så mmycket lyckligare av det jag kladdar ner här på bloggen. Men å andra sidan... Vem fan bryr sig?

Ha en härlig helg nu, kära ordbrukare! Om jag vaknar till kanonväder imorgon blir det en rejäl skogstur med gåstavar och regnar det så blir det ett mördarpass i gymmet med en bastu efteråt.

För övrigt... är det mig en gåta att Trump fortfarande sitter kvar. USA, vad väntar ni på?