Tänker ofta på hur vi människor delar upp varandra. Efter poltisk ståndpunkt, efter kroppsbyggnad, efter kön, härkomst eller vilken bil folk kör. Många tycker illa om ett bilmärke och på samma gång ogillar man de som kör det märket eftersom det inte går ihop med ens egna värderingar.

Almedalsevckan pågår i Visby och jag kan inte säga att jag hört eller sett speciellt mycket. Det är liksom det vanliga käbblet om skattesänkningar från högersidan och ökade klyftor från den andra kanten.

Och nog ökar klyftorna alltid! Gå, för Guds skull inte och slit ut er på tunga och monotona jobb för då kan det gå som för Christer.

Honom lärde jag känna från första dagen jag började jobba skiftgång 1976. Vi blev kompisar och har tidvis umgåtts även privat. Vi har varit kolleger som arbetsledare både på samma och varsitt skiftlag. Han har varit min chef och jag har varit hans. Under olika tidsperioder förstås.

Men vänskapen har alltid funnits i botten och han är en av de jag respekterar mest och gillar bäst av alla jag jobbat ihop med genom åren. Igår eftermiddag kom han och hälsade på mig i portvakten då min kollega gått för dagen och jag satt och väntade på att få stänga och gå hem. Det var väldigt lugnt just då så jag hade tid att prata.

Jag blev väldigt glad att se honom. Dels var det nästan ett år sen vi sågs men framför allt var det så förra gången att då kunde han knappt gå. Han använde kryckor för att ta sig fram och hade svåra smärtor.

Christer har alltid varit en slitvarg, en plikttrogen arbetsmyra som satt en ära i att utföra sitt till punkt och pricka. Ingen som avlöst honom på en arbetsuppgift har någonsin behövt rätta till något han ställt till. Tvärtom, löste man av Chirster visste man alltid att allt var ordentligt gjort.

Och vad brukar hända med såna människor? Vad är det som brukar ske med de som aldrig någonsin tar en genväg? 
Just det! Alldeles riktigt, de blir utslitna och får en massa krämpor av sitt slit.

På Christer var det höfterna som tagit slut och då, ifjol, väntade han på operation. Jag minns att jag då sa till honom att inte gå tillbaka till jobbet om han fick sin operation. För jag räknade snabbt ut att de tre år han nu har kvar till 65 säkert skulle räcka för att förstöra även de nya höftlederna.

Igår träffade jag den nya Christer. Som rörde sig obehindrat och dessutom var på strålande humör. Han kom precis från personalavdelningen där han hade skrivit på papper att han lät dem säga upp honom till årsskiftet mot att de betalar hans lön fram till dess utan att han behöver sätta sin fot i fabriken.

Därefter gör han förtida uttag av pensionen och har därmed gjort sitt.

På sätt och vis en solskenshistoria men den fick en lite bitter eftersmak ändå. Christer berättade att medan han väntade på operationen så blev han utförsäkrad hos Försäkringskassan så från januari i år och fram till nu hade han inte fått en enda krona. Som tur var hade han och frun varit kloka nog att skaffa sig ett sparkapital genom åren så klarat sig hade de ju gjort. Men ändå...

Nämnas ska också att Christers sjukdagar på hans 42 år i företaget troligen kan räknas på fingrar och tår på en människa. Aldrig sjuk, aldrig sen till jobbet och betalat skatt troget i mer än fyrtio år.

Men Sverige idag har alltså inte råd att ge honom ersättning fast han var på tok för sjuk för att jobba. Det är viktigare att sänka skatter för miljonärer och öka företagens vinstuttag.

Gnällt på skatter har vi säkert alla gjort genom livet. Men man måste tänka den tanken en bit till. Den som inte just då behöver vård, skola eller omsorg tänker liksom inte på att det kostar pengar utan vill hellre ha några hundra mer i handen varje månad. Skatt har liksom blivit ett fult ord.

Tänk tvärtom!

Tänk så bra det vore om vi kunde se till att INGEN blev utförsäkrad från sjukkassan! Eller utstämplad från A-kassan. När man arbetat ett helt liv med tunga och slitsamma jobb i en skitig fabrik borde man ha samlat ihop skattemedel nog för att vara garanterad försörjning även när kroppen sviker.

På kvällen efteråt såg jag lite av debattprogrammet från Almedalen där en debattör som jag inte minns namnet på talade om att vi sänkt skatter med si och så stor del av BNP;n medan hans motståndare, en professor i historia som förde ett borgerligt resonemang talade om att Sverige har världens högsta skattetryck. De talade om samma sak men hade så totalt olika infallsvinklar och ingen av dem lyssnade på den andra.

På mitt tillfälliga jobb möter jag dagligen lastbilsförare från andra länder och man ser väldigt tydligt på nästan alla att de kommer från ett betydligt fattigare land än Sverige. Det syns på deras kläder men framför allt ser man det på deras tänder. Eller kanske snarare brist på tänder.

De flesta är polacker, estländare eller från Ukraina och även unga män på 25-30 är har ofta fler gluggar än tänder i munnen. Det har börjat bli mer och mer av det även här hos oss. De som inte har råd att regelbundet gå till tandläkare för att sköta om sina tänder blir hela tiden fler.

Jag minns att i mina yngre dagar talade S och V mycket om att man ville genomföra en tandvårdsreform med ett högkostnadsskydd ungefär som i sjukvården. Idag tror jag att fler poltiker vill försämra sjukvårdens villkor än driva fram reformer som ger även de sämst ställa möjligheten att få tandvård regelbundet.

Folkhemmet raseras, sten för sten och bredvid står SD och vill få oss att förstå att om vi bara slänger ut alla muslimer, judar, asiater, afrikaner och andra så får vi tillbaka vårt Sörgården-Sverige från 1950-talet.

De är "inte rasister men..."

Vad är då rasism, undrar jag.

Jag vet ju att väldigt många av deras sympatisörer även vill kasta ut de som adopterats hit som spädbarn. Är man fortfarande inte rasist då?

Nej, jag delar SD;s åsikt såtillvida att jag inte känner igen mitt land. Men sedan uppphör alla likheter. 

Jag vill se ett tolerant Sverige där ALLA ska kunna känna sig trygga. Ett Sverige där vi bryr oss om varandra och då inte bara inom de egna väggarna eller staketen utan även grannarna och de som valt att komma till oss för att få en fristad undan förföljelse och våld. Ska vi inte vara stolta över att så många vill komma till just oss?

Vi behöver alltså MINDRE av "vi-och-de-tänk" - inte mer!!!

Juli månads första söndag är här. En av veckans två lediga dagar blir inte ograverat ledig. Tvättkorgen såg ut som en dräktig flodhäst ungefär då jag bar den nerför källartrappan imorse. Nu är dock allt tvättat och jag väntar in torkningen innan jag ska ner och mangla och vika ihop för att sedan bära upp och lägga/hänga in i garderober och lådor.

Lite småmulet ute idag efter tre dagar med strålande sol. Tyvärr har det blåst lite väl mycket för att vara riktigt njutbart att vara lättklädd.

Efter massor av strul har jag så äntligen fungerande luftkonditionering i min bil. Nu är fläkten ersatt med en ny och inte nog med det. Postorderfirman Misterauto i Tyskland gör återköp på den felaktiga fläkt de levererade TROTS att orginalkartong och emballage hade kastats bort av verkstaden. Det är annars ett krav de ställer för att ta emot returer och betala tillbaka pengarna - att reserdelen är obrukad i oskadad förpackning.

Men eftersom det var de själva som skickat en felaktig reservdel så tar de tillbaka den ändå. Jag lär väl få ligga ute med extrakostaden för den nya fläkten en vecka eller tvä men det är det värt. Sååå skönt att få svalka snabbt när bilen stått i gassande sol. 

Sex veckor återstår av mitt sommarvikariat i portvakten och sedan är det minsann min tur att få en rejäl ledighet. Låt vara att den kommer lite väl sent på sommaren men september är ju också en trevlig månad. Särskilt de år då skogarna är fulla med svamp! Det hoppas jag förstås att de ska vara i år när jag nu också har en varmluftsugn att torka dem i.

Alldeles för sent upptäckte jag att Weeping willows hade konsert i Galtström, några mil söder om staden igår. Så det missade jag tyvärr. Men om ett tag kommer Py Bäckman och Janne Baark hit och uppträder i närheten så kanske unnar jag mig att gå dit och lyssna då.

Idag ska jag laga i ordning en fläskfilé jag hade glömt att jag hade men hittade i frysen igår kväll. Troligen med ugnsrostade grönsaker och bea-sås. 

Se där! Än en gång har jag lyckats kräkas fram ett fullständigt onödigt blogginlägg. Som väl knappast gör någon lycklig. Men det får slinka igenom ändå. Ett klent inlägg är också ett inlägg.

Kanske blir det mer spirituellt nästa gång, vi får se! Ha en fortsatt fin söndag, kära ordbrukare! See ya´!