Konstig dag och konstigt humör. Det har varit väldigt mycket upp och ner idag. Ryggen har skött sig ganska skapligt men jag har heller inte utsatt den för några prövningar. Tvärtom har den fått två "ligg" på värmedynan och jag misstänker att det är just det som verkar ha gjort susen.

Någon sorts glädjefnatt fick jag dock förut och måste behärska mig för att inte hoppa upp och dansa till ett klipp jag hittade på "tuben".

Men jag börjar med att visa orginalet. Tror att plattan "Born in the USA" kom 1984 och snabbt fick jag en favoritlåt som jag tyckte var lite extra bra.

"No Surrender" satte sig som en fläskläpp första gången jag hörde den och du som eventuellt inte vet hur den låter kan kolla på klippet nedan...

Än idag rankar jag den som en av hans absolut bästa låtar. Och det var alltså en cover på den som jag hittade av en tillfällighet tidigare idag och... Snacka om lyckopiller! Jag trodde knappt mina ögon då den rullade igång och jag fick se tusentals amatörer framföra låten tillsammans på någon stor öppen gräsyta. Som en hyllning till både låten och idolen, tolkar jag det till.

Redan i början då jag såg 30-40 (eller fler) trummisar som lirade ihop kände jag den där lyckokänslan som jag tror att alla som deltog måste ha känt. Titta själv och försök sitta stilla!

Den som inte blir glad av det där måste det vara något fel på. Eller hur?

MEN...

Sedan hamnar man framför dator och TV och sakta trycks man åter ner i skorna. Nyhetsutbudet på de klassiska kvällsdrakarna, AB och Expressen, blir bara sämre och sämre. Förr kunde man åtminstone välja att läsa artiklar eller låta bli. Idag måste du klicka dig fram till en liten film där du först tvingas kolla på reklamen och sedan se och höra folk i en "nyhetsstudio" presentera klippet. SEN... kanske du får se en liten film. Som i de flesta fall har värdelös kvalitet och som dessutom saknar nyhetsvärde. 

Man skriver inte längre om svält, krig och massarbetslöshet. Idag skriver man hellre om att Bianca Wahlgren pratat om sina "tuttar" i TV. För mig är det obegripligt att den familjen tycks vara så intressant för så många att de får en egen TV-serie. Jag har iofs inte sett mer än ultrakorta brottsstycken av den men det lilla jag sett väcker inte mitt intresse. Jag menar... en kändisunge (Bianca) flyttar till egen lägenhet men har inte fått lära sig att som vuxen betalar man sina räkningar. I en snutt jag såg blev hon uppringd av sin hyresvärd som talade om att hon var närfa att bli vräkt för att hyran inte var betald. Och försvarade sig rakt in i kameran med att skratta och säga "det kunde väl inte JAG veta"! Nej, tänk en sån överraskning att man måste betala hyra!!!

Ungefär! Snacka om idiot-TV!

Och varför ställer de själva upp på att bli så förlöjligade? Eller tycker de att det är i sin ordning?

Nåja, jag har inget emot Pernilla eller hennes familj. Det är mer företeelsen jag vänder mig emot.

MeeToo-kampanjen verkar börja klinga av så smått och DET tycker jag vore tråkigt, Den behövs utan tvekan.

MEN..

Det är inte den enda kampanj som behövs. Vi måste nog, lite till både mans och kvinns, bli bättre på att respektera varandra. Jag handlade ett par småsaker på Lidl idag och stötte flera gånger i butiken på ett par i 70-årsåldern som fick mig att le lite igenkännande. Har träffat massor av likadana par genom livet. I det här fallet var det kvinnan som förtryckte sin man. "Jamen, lägg ner äggen i vagnen nån gång då! Är du helt dum i huvudet?" Eller... "Du kan ju inte lägga påsen med potatis ovanpå limporna, fattar du väl!" 

Hon var synnerligen otrvlig och respektlös mot honom vid flera tillfällen. Och när jag kom ut på parkeringen hade de kommit ut precis innan och hade bilen mitt emot min. Mannen låste upp och drog kundvagnen mot bakluckan för att packa in kassarna då hans griniga fru röt åt honom; "Kan jag få ta min tidning innan du rycker undan vagnen? Du vet ju hur ont jag har i knäna!".

Och då ska ni veta att hennes gubbe stapplade fram med ganska stort besvär. medan hon såg ut att flyga som en fjäril bland bitikens hyllor och diskar. Han var alltså betydligt skröpligare än sin fru.

Det slog mig då att jag träffat på denna företeelse många gånger förr. Flera av mina närstående har varit likadana. Även jag själv lät mig i många år hunsas på detta sätt innan jag satte ner foten.

Varför gör vi så mot varandra? Och varför tillåter vi varandra att bli behandlade på det viset?

Nu ska ingen tro att jag är ute efter att brännmärka kvinnor som häxor och ragator - det motsatta förhållandet finns också och kanske i än högre grad.

Därför föreslår jag att ett nytt ämne inrättas på schemat i våra skolor. Respekt!

Jamen, vore det inte underbart om vi alla visade lite mer respekt för varandra. Överallt. I kön på ICA, när vi besiktar bilen eller när vi talar med den som står oss allra närmast.

Låt oss kämpa för det!

Ingen backar, ingen ger sig!

No retreat, baby, no surrender!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Onsdag. Mitt i veckan. Lill-lördag. Eller pig-lördag som några kallar det. Och äntligen har vi fått lite mer än enstaka plusgrader här på Sveriges midja. Efter 3-4 frostnätter och bara en eller två grader över noll om dagarna känns det skönt att slip...

Idag blir det recykling i min blogg. Eller återvinning som det heter på svenska. Varför ska man skriva en ny blogg när det finns några gamla som jag är så nöjd med. Och varför ska inte jag få använda repriser när alla TV-kanaler gör det idelign?  Det...

Nä, inte fanken blev det nån miljardvinst igår heller! Det blev som det nästan alltid blir. D.v.s noll rätt. En gång kändes det som jag varit nära storvinsten. För 4-5 år sen så var alla fem dragna nummer talgrannar med mina nummer. T.ex om jag had...

Jaha! Så var det fredag igen då! Till glädje för alla skolbarn och vuxna med dagtidsjobb. För skiftarbetare och pensionärer spelar ju dagarnas namn inte så stor roll. Numera är det ju inget som hindrar att man åker och storhandlar på en söndag hell...

Mitt lilla barnbarn slutar inte att fascinera mig. Igår var jag hemma hos exet på middag med dotter och mågämnet samt vår yngste son. När vi hade ätit klart satt lille Luis i sin pappas famn mitt emot mig vid bordet. Då plötlsigt fick vi ögonkontak...