Jag har ofta sagt att jag förlorade min mor två gånger under uppväxten. Mamma gick bort tre veckor före min sexårsdag och jag och min bror togs om hand av vår mormor som blev ställföreträdande mamma åt oss.

När jag var fjorton dog också hon och det var kanske ännu svårare för mig än att mista mamma eftersom jag då var såpass mycket äldre och förståndigare att jag fattade lite mer om vad döden innebär.

Vill man vinkla till det kan man säga att jag idag förlorade min  tredje och sista morsa då pappas andra fru, Eva, lämnade jordelivet. Känslomässigt är det inte riktigt så även om jag känner någon sorts sorg även över henne.

Men den där riktigt tighta relationen fanns aldrig mellan oss.

Hon var 27 då hon träffade min pappa som var 15 år äldre än hon. Sex år senare ar de gifta och hade tre små barn mellan 3 år och 2 månader då plötsligt jag stoppades in i den familjen. Som vuxen har jag ibland tänkt att det måste ha varit ganska tufft för henne som hemmafru och mamma till tre små plötsligt få en tonårskille på halsen också.

Men vi anpassade oss, både Eva och jag, och hittade så småningom fram till en relation som funkade. Jag försökte att vara hjälpsam så gott jag kunde men 15-åriga grabbar har ju så mycket annat som drar än att diska och passa småsyskon.

Det var egentligen långt senare, långt efter pappas bortgång, som vi hittade en vänskap som jag och (tror jag) också hon satte värde på. Men igår gick hon alltså ur tiden, 77 år gammal.

Beskedet kom på sms från min äldre bror som fått veta av Evas och pappas äldsta dotter, vår halvsyster.

Bara en halvtimme senare satt jag i den 7-tons gaffeltruck som var min arbetsplats idag och nåddes av nyheten om Lill-Babs död. Henne kände jag ju inte personligen men precis som de flesta svenskar hade jag ändå någon sorts relation till henne.

Jag tror att jag nån gång sagt att hennes artistgärning inte saatt några djupare spår i mig men idag då dödsbudet kom insäg jag att det har nog varenda svensk som passerat åtminstone 40-strecket. Herregud, hon har ju funnits med t.o.m längre än Jerry Williams. Hon hördes och sågs i radio och TV från mina spädaste år och fram till idag.

Och jag kände ofta att det där är en sån där människa som man liksom inte får tycka illa om. Hon verkade ha ett så starkt engagemang för alla omkring sig. Säkert också en insppirationskälla för många. En tjej/kvinna som tog för sig av livet och gjorde det med all rätt också eftersom hon själv gav så oändligt mycket mer än hon fick.

Jag ska uttrycka det så fint jag kan; "Barbro Svensson, Lill-Babs, jag är stolt över att i dryga sextio år fått leva i samma land som du! Tack för all glädje du spred!"

Första arbetsdagen är avklarad. Men imorgon bitti klockan sex kommer det en ny. Därför avslutar jag här och hoppas att mina kära ordbrukare ska sova gott i Hova, Mehedeby, Flurkmark och Väckelsång! Vi ses!