Fredag kväll för dig - måndag eftermiddag för mig! Jamen, lite så är det väl. Jag började jobba efter frivecka imorse, alltså är det typ måndag för mig.

Ännu en dag med ledningens detaljerade schema och jag kan lova att det är fiasko rakt igenom. Det enda vi är riktigt noga med är vilka klockslag det står "rast" eller "lunch" i schemat. Jo, det är sant - vi som aldrig någonsin kunnat veta säkert när vi får tid att äta vår mat ska helt plötsligt käka på fasta tider.

På gott och ont, kanske. För kroppen mår väl egentligen bäst av att ha fasta rutiner. Men det har vi ju inte ändå FAST vi har detaljerade scheman att följa. Vilken tid man får äta avgörs av vilken arbetsuppgift man är schemalagd på.

Själv har jag gjort tusen andra saker än vad jag skulle eftersom en annan avdelning misslyckades med att förse oss med vad vi behövde för att utföra ordinarie jobb.

Och där har förstås företaget tagit en liten seger för innan schemaläggningen hände det att man fick sitta i timmar och vänta på vad man behövde för att göra sitt jobb. Men nu har de kommit på att då kan vi ju göra annat. Som att städa med skyffel och piassava eller måla väggar eller städa källaren.

När arbetsdagen ar över blev det en sväng till Willys och sedan hem för att se GIF Sundsvall ta sig an Malmö FF på hemmaplan. Matchen slutade 2-2 efter en hel del dramatik i andra halvlek.

GIF har alltås inte förlorat ännu i årets allsvenska. Men de har inte vunnit heller. För det här var andra raka matchen med oavgjort resultat. Och sett till hela matchbilden ska kanske GIF vara nöjda med det. För även om svenska mästarna inte imponerade så syntes det ändå att de har ett lag av betydigt högre kvalitet än Giffarna.

Dock fick jag mig en tankeställare om vilken nivå GIF egentligen håller i år. Expertisen har ju sagt sitt och placerat oss toksist i årets allsvenska. Men jag tyckte mig se kvaliteter jag inte riktigt vågat hoppas på i försnacket.

Nåja, det var andra matchen för i år och man kanske ska akta sig för att dra för stora växlar på den. Det lär visa sig men minns till hösten att jag sa i april att David Batanero skulle vara ett namn man säger med aktning innan året är slut. 

Nej, hörni, imorgon är också en dag. En arbetsdag. Så jag får väl se till att komma i horisontalt läge och lägga igen ögonen så jag orkar följa schemat även då, Vi ses!

Äntligen verkar det som om vintern är på väg att få ge sig. Körde till stan förut idag och framför grannhuset, på södra sidan om det, börjar faktiskt gräset att titta fram. Ännu gråbrunt förstås men ändå! Snödrivorna däremot ligger antagligen kvar ända in i maj, skulle jag tro.

Vaken måste jag vara c:a 1½ timme till eftersom dottern slutar jobbet kl.23 och jag har lovat att hämta henne. Så det fick bli en kopp kaffe för en stund sen för att pigga upp mig lite. Trots att jag nästan aldrig dricker kaffe på kvällen.

Imorgon bitti blir det till att stiga upp i hyfsad tid eftersom yngstingens katt ska till veterinären klockan åtta. Då förlorar han sina möjligheter att alstra nya katter. Vilket bara är en god gärning eftersom han stundtals, sedan han flyttade in här, gjort ansatser att försöka para sig med dotras katt. Som är en kastrerad hanne så den yngre kanske inte är den smartaste av katter. Han (den yngre) är också fullkomlikgt sjövild långa stunder och härjar med sin kattkollega tills gamlingen fräser ifrån och tufsar till ynglingen lite grand.

Förhoppningsvis blir han lugnare när han blivit hyvlad. De brukar bli det, kattoxarna.

Efter helgens städdille har jag latat mig ganska duktigt men imorgon tänkte jag försöka göra lite nytta igen. Skräpet jag röjde ut är ännu inte fraktat till tippen så det ska ske imorgon.

Ser i almanackan att det bara är fyra dagar till som man får köra med dubbdäcken men jag tror inte att polisen skulle säga något om de får sitta på bilen en vecka till. Vägar och gator är visserligen, i huvudsak, isfria. Men drivorna omkring tinar ju på dagarna och vattnet fryser sedan då solen går ner. För nätterna är fortfarande riktigt kalla. 

Därför väntar jag till nästa frivecka. Som börjar på tisdag morgon då jag går av sista natten.

Igår hade vi personalmöte på jobbet och som vanligt var det två av de inbjudna tjänstemännen som sket i att komma fast vi bokat in dem i god tid. När min chef till sist fick tag i dem sa de att de hade fått förhinder och inte kunde komma. Då rann ju sinnet på mig och jag blev heligt förbannad. Varför, undrar kanske mina ordbrukare.

Jo, därför att om man får förhinder så hör man ju av sig självmant i så god tid man kan och berättar det samt förklarar vad förhindret beror på. När man inte har hört av sig så har man glömt. Eller, som jag ser det, inte tyckt att det var tillräckligt viktigt för att kolla sin kalender.

Där satt vi, två hela skiftlag, närmare 40 personer och väntade på två "storfräsare" från styrgruppen. Vi hade tvingats dit på vår fritid och många av oss hade åkt ganska långt. 4 st från Härnösand (drygt fem mil bort), från Stöde (4 mil) och från Harmånger i Hälsingland, ungefär lika långt som till Härnösand. Jag tycker att det är så jävla respektlöst mot oss och bevisar bara ytterligare hur höga tankar de har om sin egen betydelse och hur låga tankar de har om oss.

Det fick verkschefen veta när han anlände som ersättare för de två andra tomtarna. Jag föreslog honom att han skulle skälla ut dem ordentligt och gärna ge dem en formell varning också.

Det tvivlar jag väl på att han gör. Men säger åt dem hoppas jag verkligen att han gör!

Usch, jag känner ilskan komma tillbaka bara av att skriva om det!

Så därför avrundar jag här och slutar för idag. Med en from önskan om en angenäm natt för mina kära ordbrukare i slott och koja världen över! Vi ses!

För att vara måndag har dagen artat sig riktigt bra. Tvättat har jag gjort samt träffat min hälsocoach. Där fick jag väl skämmas lite eftersom jag står stilla just nu och på grund av flera olika åkommor inte kunnat/orkat träna som jag vet att jag borde. Men en Hollandsresa, en förkylning och en krånglande rygg har gett mig precis de ursäkter jag behövde för att låta latmasken vinna. FAST jag så väl vet att jag måste skärpa mig om jag ska få några resultat.

Det gäller ju faktiskt liv eller död, krasst uttryckt. Om jag inte får ner vikten och blodtrycket eller får upp konditionen så minskar ju mina chanser att bli så värst mycket äldre än jag redan är.

SÅ imorgon bitti när jag slår upp mina blå är det bara att ta nya tag och strama upp både mat och träning. Samt, inte minst, få in motionen som en naturlig del av vardagen.

Jag villl ju vara i bättre form när SHL drar igång i september så att jag orkar stötta mitt favoritlag ordentligt.

Så... Imorgon! Då jävlar! Då SKA jag!!!

Imorgon är också en av de där hatfyllda dagarna då jag måste infinna mig på "gruvan" utan att få en enda krona för det. Fyra gånger per år har företaget rätt att kalla ut oss på möten eller kurser i fyra timmar utan ersättning. Undertid kallas det och är resultatet av att vår arbetsgivare tvingade igenom omläggningen till sexskift för sju år sedan.

Det visade sig då att vi jobbar 96 timmar mindre än arbetsmåttet enligt lag och avtal per år så facket gick med på att företaget fick rätten att använda 16 av dessa medan de bjuder på 80. En ganska bra deal, kan man tycka, men det bär liksom emot ändå att gå dit i vetskapen att man inte tjänar en enda krona medan man försöker hålla sig vaken när de visar sina kurvor och staplar på vita duken.

Imorgon kommer det dock att handlal om att diskutera det nya jag skrev om förra veckan. Den nya extrema toppstyrningen. Och eftersom jag känner mig själv så vet jag att jag knappast kommer att kunna hålla tyst. Tvärtom kommer jag att ge de ansvariga svidande kritik och ganska säkert ha alla mina kamrater på min sida.

Annars... så har min måndag, som jag sa, varit riktigt trevlig på flera sätt. När jag fyllde sextio i december sa mina två "mellanbarn" att de skulle bjuda ut mig på fin middag nån dag framöver.

Och idag inföll alltså "nån dag framöver". På restaurang Opus på Storgatan bjöds jag på oxfilé provencale med råstekt potatis, baconlindade haricots verts samt grillade tomater med chvevreost inuti. Mycket, mycket gott!

Egentligen borde man väl kanske ha tagit bussen för den tallriken hade varit än mer njutbar med ett glas gott rött. Men mineralvatten funkade, det också.

Farmen V.I.P missade jag nästan helt men hann se att Ola-Conny från Ullared åkte ut ikväll. Måste försöka hitta tillbaka till Farmen-suget även för denna spin-off på orginalet.

Därmed gör jag kväll för idag och önskar mina vördade ordbrukare en angenäm natt tillsammans eller var för sig i Lennhovda, Flen, Äppelbo och Sävedalen

I helgen har jag konstaterat att jag är en jävla lumpsamlare! Min yngste son har flyttat hit och behöver därmed eget utrymme i det rum som utgjort skräprum och förvaringsplats för bl.a lakan och handdukar. Efter någon tids funderingar beslöt jag att röja ur två av de tre garderoberna i hallen som också innehöll en massa saker som jag i något av livets skeden trott mig behöva nån gång.

Men nu har jag tänkt om! Jag började igår och blev nästan klar med det största av de två skåpen. Två sopsäckar fylldes och stuvades in i Madame Citroens rymliga bakparti för borttransport när Kretsloppsparken öppnar. Jag uppskattar att de väger 25-30 kg tillsammans. Och som om det inte vore nog så står nu i mitt kök tre säckar till som tillsammans väger nåt liknande. 

Jamen, det är ju inte klokt! Jag har röjt förr och tittat på t.ex de där blå påslakanen som jag och exet fick till julen 1979 av hennes mormor och tänkt att de ser ju ganska fräscha ut ändå. Det är ju bara det ena som är lite trasigt nedtill.

Och såna tankar har jag haft om fler saker som jag nu ratat. Vi bor 3 personer här så varför ska man ha 14-15 uppsättningar med sänglinne? Eller 10-12 urtvättade badlakan.

Nej, jag satte mig vid datorn och beställde hem lite nytt eftersom jag just nu är på lite grönare kvist ekonomiskt än annars. Och det kommer att både räcka och bli över även om vi skulle råka få nattgäster nån gång.

Skåpet gapar lite halvtomt just nu i väntan på leveransen från postorderfirman. Men jag har fått blodad tand nu. För sådär ser det ut på fler ställen i mitt hem. Jag förvarar en massa skit som jag aldrig använder.

Så de kommande fyra dagarna innan jag börjar jobab igen ska jag försöka röja ur ett litet skänkskåp som står i hallen fullt med saker i både skåp och lådor. För varje sak ska jag fråga mig om jag behöver den och om det är sannolikt att jag kommer att använda den. Nästa frivecka ger jag mig på mitt eget sovrum och rensar ut. Jag är också ganska sugen på att köpa en snygg tapet till den längsta väggen och färg till resten av väggarna. Har sett en tapet med vackra blommor på grå botten som jag tänkte ha bakom huvudänden på sängen och sedan måla resten i en grå nyans som matchar tapeten. Möblera om ska jag också göra i samma veva.

Men först ska alltså lumpen fraktas till soptippen. Såvida nu inte den container som min hyresvärd ställer ut vid den här tiden varje år står kvar. Då kastar jag det där. Till glädje för ett antal damer i hucklen som regelbundet rotar igenom containern. Troligen i hopp om att det slunkit med något av värde i det folk kastat.

Och skulle det sedan vara så att någon vill ha mina gamla örngott, påslakan eller handdukar så får de så gärna ta dem. Jag blir annars lite sorgsen då jag ser vuxna människor rota bland andras sopor. Det hade varit helt otänkbart i min barndom/ungdom.

Men tiderna förändras ju... På både gott och ont! Fast mest ont, känns det som. I höst kommer ett öppet rasistiskt parti att vara med och tävla om våra röster. Och dessvärre är jag rädd att de kanske kan ta sig in i riksdagen. Vad gör man då? Emigrerar eller begår harakiri? Fy för den lede!

"Euphoria"! Eufori, på ärans och hjältarnas språk. Kan man känna annat som Timråälskare? Som TIK-supporter sedan närmare femtio år är det euforisk glädje, lycka och galenskap som känns i hela kroppen.

"Vi ska tillbaka" och "Vi ska upp igen" har klacken skanderat i varenda match hela säsongen. Nu är säsongen över och vi ÄR tillbaka, vi är uppe igen där vi ska vara. I SHL!

Jag är så full av beundran för den prestation laget har gjort. Och det med en väldigt ung och oerfaren spelartrupp. En trupp där bara tre (eller möjligen fyra) spelare fyllt 25 år. Bara en har passerat trettio!

Med så ungt lag brukar det bli svårt att få till jämnheten, det brukar bli svackor. Och när det verkligen gäller brukar laget med flest rutinerade ha en fördel. Men det har inte kommit några svackor att tala om. Och när det verkligen gällde så var det Timrå ssom tog över taktpinnen allt mer ju längre kvalserien gick.

Det tyder på att man haft exakt rätt ledare för just den här gruppen. För de ska inte glömmas heller även om det är grabbarna på isen som spelar.

Nu startar nästa säsong och det ska bli intressant att se vilken trupp Kent "Nubben" Norberg får ihop innan SHL startar i september. Jag lovar i alla fall att bara jag inte jobbar kommer jag att vara på plats i NHK arena när första hemmamatchen spelas.

FY FAN, VAD GLAD JAG ÄR!!!

Äntligen är del sex av thrillern över. Den rysare som heter Timrå IK-Karlskrona HK och som till sist vanns av Timrå som därmed tvingade fram en sjunde och helt avgörande match på fredag i Karlskrona. 

Jag kan förstå hur Timrås Jonathan Dahlén tänkte då han, för ett tag sen, sa att det är märkligt att ett lag som förlorat sig genom säsongen ska ha fördelen av hemmaplan i sista avgörande matchen. Men nu är det som det är med det. Det är bara för Timrå att gilla läget och åka ner till Blekinge och kämpa ner dem en gång till.

Jag må väl vara partisk men jag påstår på fullaste allvar att jag tycker Timrå är klasser bättre än KHK sett över hela matchserien. TIK har haft mer fart under skridskorna, man har anfallit och anfallit även då KHK ställde upp fem mans försvar på egen blå linje och bara väntade ut motståndarens misstag.

Därför står det också nu 3-3 i denna oerhört spännande matchserie. På fredag kväll avgörs det och jag grämer mig inte så lite över att jag jobbar natt då och inte lär hinna se så mycket av matchen.

Jag har förstås C-more-appen på min telefon och kan se på den men jobbet måste ju gå först så jag får väl, i bästa fall, följa matchen via radion i något fordon.

All heder som finns åt de nästan sextusen fans som var på plats i NHK arena och skapade en härlig inramning med ramsor och sång matchen igenom. Hoppas att de får ihop ett par busslaster även på fredag som åker ner och stöttar laget i sista matchen. 

Dagskiften är gjorda och två nattskift återstår. Från och med imorgon ska vi sjösätta verksledningen idé om att schemalägga våra jobb ner i mikrober. Scheman som vi måste följa oavsett vad som hände. Några daggående tjänstemän har lagt ner timmar/dagar/veckor/månader på att pränta ner på papper EXAKT när och hur vi ska göra vad.

Tror någon att de frågade vad vi tyckte innan de började? Dum är den, i så fall för de gjorde de INTE!

Det är alltså en ren skrivbordsprodukt av tjänstemän som tror att de är bättre skickade än vi som utför jobben att tala om hur och i vilken ordning de ska utföras.

Jag HATAR toppstyrning/detaljstyrning!!!

I min idealvärld må väl tjänstemän få kläcka idéer och gärna provköra dem också. Men längs vägen till genomförande borde man visa oss operatörer respekten att fråga vad vi tycker och hur vi vill lösa de problem de anser att vi har.

Men så jobbar man inte hos min arbetsgivare! Daggående chefer anser sig nog vara lite förmer än vi eftersom de ideligen bara kör över oss med diverse mer eller mindre idiotiska påfund.

Men... dessvärre är det ju så att arbetsgivaren har rätten att leda och fördela arbetet så för oss är det väl bara att låta dem få som de vill. Göra EXAKT som de säger och på det sättet visa dem hur dumma deras idéer egentligen är.

Vet inte hur många liknande projekt jag tragglat mig igenom under mina år i företaget. Projekt som nästan undantagslöst bara runnit ut i sanden. Endera för att upphovsmännen inte orkat fullfölja genomförandet av sina tankar eller också för att de till slut insett att idéerna inte fungerar i verkligheten.

De sitter vid sina datorer och räknar minuter och sekunder på vår arbeten. Sedan kommer de oftast fram till att vi har hur mycket tid som helst över och att vi måste vara ena jävla latoxar som inte åstadkommer dubbelt så mycket eller mer. Men alla de där sakerna som påverkar oss men inte syns i deras datorprogram kommer aldrig med i deras tankebanor utan de tar den enklaste vägen och tvingar oss till förändringar som är mer eller mindre galna.

Nu ropar kudden förföriskt att jag ska komma och kramas lite med den. Och varför inte? Har man ingen levande att krama så är väl kudden bättre än inget alls?

Så godnatt, kära ordbrukare i slott och i koja i Srömnäsbruk, Sangis, Barkarby och Brattfors! Vi ses!

Jag har ofta sagt att jag förlorade min mor två gånger under uppväxten. Mamma gick bort tre veckor före min sexårsdag och jag och min bror togs om hand av vår mormor som blev ställföreträdande mamma åt oss.

När jag var fjorton dog också hon och det var kanske ännu svårare för mig än att mista mamma eftersom jag då var såpass mycket äldre och förståndigare att jag fattade lite mer om vad döden innebär.

Vill man vinkla till det kan man säga att jag idag förlorade min  tredje och sista morsa då pappas andra fru, Eva, lämnade jordelivet. Känslomässigt är det inte riktigt så även om jag känner någon sorts sorg även över henne.

Men den där riktigt tighta relationen fanns aldrig mellan oss.

Hon var 27 då hon träffade min pappa som var 15 år äldre än hon. Sex år senare ar de gifta och hade tre små barn mellan 3 år och 2 månader då plötsligt jag stoppades in i den familjen. Som vuxen har jag ibland tänkt att det måste ha varit ganska tufft för henne som hemmafru och mamma till tre små plötsligt få en tonårskille på halsen också.

Men vi anpassade oss, både Eva och jag, och hittade så småningom fram till en relation som funkade. Jag försökte att vara hjälpsam så gott jag kunde men 15-åriga grabbar har ju så mycket annat som drar än att diska och passa småsyskon.

Det var egentligen långt senare, långt efter pappas bortgång, som vi hittade en vänskap som jag och (tror jag) också hon satte värde på. Men igår gick hon alltså ur tiden, 77 år gammal.

Beskedet kom på sms från min äldre bror som fått veta av Evas och pappas äldsta dotter, vår halvsyster.

Bara en halvtimme senare satt jag i den 7-tons gaffeltruck som var min arbetsplats idag och nåddes av nyheten om Lill-Babs död. Henne kände jag ju inte personligen men precis som de flesta svenskar hade jag ändå någon sorts relation till henne.

Jag tror att jag nån gång sagt att hennes artistgärning inte saatt några djupare spår i mig men idag då dödsbudet kom insäg jag att det har nog varenda svensk som passerat åtminstone 40-strecket. Herregud, hon har ju funnits med t.o.m längre än Jerry Williams. Hon hördes och sågs i radio och TV från mina spädaste år och fram till idag.

Och jag kände ofta att det där är en sån där människa som man liksom inte får tycka illa om. Hon verkade ha ett så starkt engagemang för alla omkring sig. Säkert också en insppirationskälla för många. En tjej/kvinna som tog för sig av livet och gjorde det med all rätt också eftersom hon själv gav så oändligt mycket mer än hon fick.

Jag ska uttrycka det så fint jag kan; "Barbro Svensson, Lill-Babs, jag är stolt över att i dryga sextio år fått leva i samma land som du! Tack för all glädje du spred!"

Första arbetsdagen är avklarad. Men imorgon bitti klockan sex kommer det en ny. Därför avslutar jag här och hoppas att mina kära ordbrukare ska sova gott i Hova, Mehedeby, Flurkmark och Väckelsång! Vi ses!

Vad skönt det är att idrott inte alltid är rättvis! F-n vet om giffarna egentligen förtjänade den poäng man fick genom att hålla nollan både framåt och bakåt mot Örebro inför en minst sagt annorlunda inramning av en allsvensk premiär.

Konstgräsplanen var förstås snöfri liksom huvuddelen av de läktare som har tak över sig. Men på¨båda kortsidorna var läktarna begravda av snö. På den östra sågs ett äldre par som grävt fram två stolar och satt där i snön med kaffetermos och massor av kläder mot kylan. Ungar åkte kana nedför läktaren både på mage och på sina rumpor. Det kan jag inte minnas att jag sett förut under en fotbollsmatch. Se det själva här!

Örebro började bäst och ägde stora delar av första halvleken. Men GIF jobbade sig in i matchen och hade kanske lika många chanser som gästerna att skapa målchanser. Men 0-0 blev det och jag gissar att bägge lagen är nöjda med det.

I Karlskronas hemmahall var läktarna snöfria och dagen till ära sattes ett nytt säsongsrekord för publikmängd. Delvis tack vare Timrås spelartrupp som bjudit sina fans på bussresa och entrébiljett. Spelarna själva gick alltså in med pengar för att få full buss med supportrar att åka hundra mil söderut och stötta laget.

Och i matchen mellan Medelpad och Blekinge gick alltså Norrland ut som segrare. Nu har vi alltså minst en match kvar av säsongen. I hemmahallen på onsdag möts TIK och KHK igen. Vinner blekingarna är säsongen slut för Timrå men vid hemmaseger blir det en avgörande match på fredag i Karlskrona.

Hur rättvist det sean var att Timrå vann ikväll kan säkert diskuteras men eftersom vi gjorde två mål mer än hemmalaget så vann vi väl rättvist då- Även om KHK vann skottstatistiken, tekningarna och puckinnehavet så är det ju "til syvende og sidst" målen som räknas.

Och jag är nöjd förstås! Giffarna har hela säsongen på sig att plocka de poäng som behövs för att stanna kvar i högsta serien och Timrå har fortfarande chansen att ta sig upp.

Därmed stänger jag butiken för idag och önskar godnatt till mina kära ordbrukare i Jämjö, Söderbärke, Sibbhult och Simlångsdalen. Vi se igen! När andan faller på...