Jag hade  lite av "one-of-those-days" på jobbet inatt. Ni vet, de där dagarna (nätterna?9 då det som kan gå åt helvete också gör det. Nåja, det mesta i alla fall...

Det började dock ganska bra. Då jag steg ut från omklädningsrummet, skrudad i arbetskostymen, står det en övergiven Clubcar utanför (för den som eventuellt inte vet så är det en sån där liten elbil som används bl.a på golfbanor) Det finns ett antal sådana på min arbetsplats och jag kunde genast konstatera att just denna var "vår" bil. D.v.s min avdelnings. Någon odygdig kollega på skiftlaget före hade tjuvlånat den ner till duschen för att tjäna lite tid och spara sina fötter en aning. Strängeligen förbjudet, givetvis! Men i sanningens namn ska erkännas att också jag emellanåt sänker mig till den sortens grova övertramp.

Och de bilar som tillhör avdelningen ska såklart återbördas snarast möjligt och det tog jag på mitt ansvar. Slapp alltså traska till fots kilometern till stämpeluret och kom dessutom fram lite tidigare. 

Efter en koll av schemat där jag stod som en av två truckförare passade jag på att välja truck först för att få den jag trivs bäst i. Tankade den och kollade oljor och vatten m.m samt kvitterade fordonskontrollen i datorn.

Besvikelsen över att missa Sverige-Tyskland i VM mattades lite eftersom jag vet att radion i just den trucken funkar klockrent överallt i fabriken.

MEN... 

Så kom ju arbetskamraterna och chefen till jobbet också och på infomöttet vi alltid har i början av skiftet fick jag veta att just den truck jag valt skulle lånas ut till en annan avdelning vars egen var trasig och reservdelar saknades på förrådet. Därmed dömdes jag till att köra sidolastaren istället. Den gör förstås samma jobb som truckarna men är inte alls lika smidig att jobba med. Plus att det just nu är det enda fordon på avdlningen som HELT saknar radio.

Där rök alltså min chans att följa matchen via radiospoprten. För såklart hade jag inte heller några hörlurar med mig till min "aj-fån". Annars hade jag ju kunnat lyssna där.

Någon timme in på skiftet stötte jag ihop med arbetskompisen Lennart ute i fabriken. Han visste att jag var utan radio och hojtade till mig att...; "Vi leder med 1-0!"

Nöjd ovh glad för stunden parkerade jag tillfälligtvis utanför ett av personalrummen för att få lite vatten och även göra mig av med lite vätska. Där inne stod radion på och just under den korta stund jag var där så kvitterade tyskarna. En dryg halvtimme senare var det dags för riktig paus och jag hann bara innanför dörren till vårt fikarum så hojtade reportern att Tyskland tagit ledningen i slutsekunderna av förlängningen. Surt! Jävligt surt!

Butter och besviken plockade jag fram min plastlåda med rostbiff och potatissallad och förbannade mitt öde. För som om inte dessa motgångar vore nog så var jag även tilldelad som parhäst den person jag sist skulle plocka om jag fick välja vem jag jobbar i par med. Han har fått för sig att han ska bara göra det absolut nödvändigaste och låter gärna sin arbetskollega jobba mer. Jag säger inget om sånt om det sker nån gång ibland. Men när någon sätter det i ssystem och gör det för jämnan blir jag irriterad. Så första gången som jag märkte att han räknade med att jag skulle dra ett tyngre lass än han gav jag honom en fin liten vink om att jag hade sidolastaren och han den enda truck vi hade så vore det mer rättvist att han tog hand om de uppgifter som bara kan lösas med gaffeltrucken. Jag var dessutom i den ände av fabriken där det är längst sträcka att färdas till och från. Efter det skötte han sig faktiskt ganska bra, för en gångs skull.

Jag är inte småaktig eller nogräknad. Jag ser mig själv som ganska tolerant och vill försöka dra mitt strå till den gemensamma stacken. Anpassar mig gärna efter arbetskamraternas egenheter och deras önskemål. Men ändå finns det två personer på skiftlaget som jag helst inte jobbar tillsammans med. Båda har just det där draget att de gärna slipper undan på arbetkamratens bekostnad. För att själv kunna gå in och vila lite fortare och för att minimera sitt eget besvär. Och jag är inte ensam! Ungefär hälften av gänget tycker likadant. Sen finns det ett par stycken som de här herrarna tycks respektera på ett annat vis. Men tyvärr finns det även några som viker ner sig och knyter näven i fickan istället för att sätta ner foten.

Vi är drygt 20 personer och det vore kanske konstigare om alla kom bra överens med alla. Så jag resonerar som så att de dagar då jag "drabbas" av någon av dessa får jag väl försöka vara lite bestämd så att de lär sig att jag inte låter mig behandlas hur som helst.

Nåja, nu är det över och det slutade ju helt ok. D.v.s jag begick samma övertramp som personen på skiftlaget före och tjuvlånade en golfbil till duschrummet på morgonkulan då jag flexade ut en halvtimme innan skiftbytet.

Vilket i sin tur gladde Bosse, mångårig arbetskamrat som numera jobbar på annat skiftlag. För det betydde att han slapp gå upp till stämpeluret med sina slitna knän. Kul att kunna glädja honom!

Så nu skiter jag totalt i både gaffeltruckar, golfbilar, sidolastare och vrånga arbetskolleger i två veckor för nu är det 14-dagarsledigt igen! Min komprimerade semester.

Det blir förstås en del fotboll men jag ska försöka göra lite nytta också. Men just denna dag får allt gå mest i lättjans tecken. Ska hacka ihop en krispig grönsallad att äta till kassler och potatissallad men mer matlagning än så blir dte inte idag. Framåt kvällen ska jag unna mig en whisky i varje ben. Box Dàlvve blir det. Ganska rökig och suveräänt god med några droppar vatten i.

Så   skål på er, kära ordbrukare, när det blir så dags!